Den här sidan har korrekturlästs
§ §
52
Sång 28.
Bort din gosse måste vandra,
Ut på väg från dessa nejder,
Långt från detta gyllne hemvist,
Dessa vackra goda gårdar;
Männer vässa sina klingor,
Hjältar slipa sina lansar!»
Ivrigt spörjer då hans moder,
Så hans fostrarinna frågar:
»Varför vässas deras klingor,
150. Varför slipas deras lansar?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den sköne Kauko:
»Sina svärd de alla vässa,
Alla slipa sina lansar
Endast för mitt arma huvud,
För min hals, jag olycksfulle;
Saker hänt och dåd ha timat
Borta där i Pohjas gårdar:
Jag har dödat Pohjolainen,
160. Värden själv i Pohjagården,
Och till strid har Pohja rest sig,
Plötsligen stått upp till örlig
Mot mig, olycksfulle gosse,
Mot mig ensam, runtomkring mig.»
Modern tager då till orda,
Till sin son den gamla säger:
»Det var detta som jag sade,
Därför har ju jag dig varnat,
Ständigt velat dig förbjuda
170. Att till Pohjagården draga;
Ut på väg från dessa nejder,
Långt från detta gyllne hemvist,
Dessa vackra goda gårdar;
Männer vässa sina klingor,
Hjältar slipa sina lansar!»
Ivrigt spörjer då hans moder,
Så hans fostrarinna frågar:
»Varför vässas deras klingor,
150. Varför slipas deras lansar?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den sköne Kauko:
»Sina svärd de alla vässa,
Alla slipa sina lansar
Endast för mitt arma huvud,
För min hals, jag olycksfulle;
Saker hänt och dåd ha timat
Borta där i Pohjas gårdar:
Jag har dödat Pohjolainen,
160. Värden själv i Pohjagården,
Och till strid har Pohja rest sig,
Plötsligen stått upp till örlig
Mot mig, olycksfulle gosse,
Mot mig ensam, runtomkring mig.»
Modern tager då till orda,
Till sin son den gamla säger:
»Det var detta som jag sade,
Därför har ju jag dig varnat,
Ständigt velat dig förbjuda
170. Att till Pohjagården draga;
