Den här sidan har korrekturlästs
§ §
76
Sång 29.
Ser i den sin goda moder,
Skådar där den ålderstigna.
Nu den muntre Lemminkäinen
Gripes av den största glädje,
Höjer då sin röst och säger,
Fäller dessa ord och talar:
»Du min kära, goda moder,
Du min väna vårdarinna!
Lever du då verkeligen,
540. Finns du kvar ännu, du gamla!
Ren som död jag dig begråtit,
Som för alltid hädangången,
Trott att du för svärd har fallit,
Att med spjut du blivit dödad;
Och av tårar blind jag blivit,
Sorg mitt sköna anlet skövlat.»
Lemminkäinens moder svarar:
»Ja, i sanning, än jag lever,
Men har nödgats undanflykta,
550. Tvungits att mig här fördölja
I den djupa ödemarken,
Innerst här vid skogsmons krökning;
Ty en fejd begynte Pohja,
Krig dess fjärran skaror bragte
Mot dig, olycksfulle gosse,
Du till svåra öden födde;
Stugorna de bränt till aska
Och förhärjat hela gården!»
Sade muntre Lemminkäinen:
560. »O min moder, som mig fostrat,
Skådar där den ålderstigna.
Nu den muntre Lemminkäinen
Gripes av den största glädje,
Höjer då sin röst och säger,
Fäller dessa ord och talar:
»Du min kära, goda moder,
Du min väna vårdarinna!
Lever du då verkeligen,
540. Finns du kvar ännu, du gamla!
Ren som död jag dig begråtit,
Som för alltid hädangången,
Trott att du för svärd har fallit,
Att med spjut du blivit dödad;
Och av tårar blind jag blivit,
Sorg mitt sköna anlet skövlat.»
Lemminkäinens moder svarar:
»Ja, i sanning, än jag lever,
Men har nödgats undanflykta,
550. Tvungits att mig här fördölja
I den djupa ödemarken,
Innerst här vid skogsmons krökning;
Ty en fejd begynte Pohja,
Krig dess fjärran skaror bragte
Mot dig, olycksfulle gosse,
Du till svåra öden födde;
Stugorna de bränt till aska
Och förhärjat hela gården!»
Sade muntre Lemminkäinen:
560. »O min moder, som mig fostrat,
