Den här sidan har korrekturlästs
§ §
89
Sång 30.
Än en plats för dig jag känner,
Vet ännu ett annat ställe,
Styr ditt gap i sommarns sköte,
Vänder mot dess famn din tunga,
Så att aldrig lös du kommer,
Aldrig mer dig kan befria,
Förrän jag engång dig löser,
Skyndar själv att dig befria!»
Kölden, nordanvindens ättling,
300. Känner nu sin ofärd stunda
Och om nåd han börjar bedja,
Yttrar dessa ord och säger:
»Må vi då i frid förlikas
Om att ej varandra skada,
Aldrig nånsin här i tiden,
Medan gyllne månen glänser.
»Om du hör att frost jag sprider,
Att jag än mig vettlöst skickar,
Må du mig i elden driva,
310. In i lågorna mig tvinga,
Mitt bland kol på smedjehärden,
Under Ilmarinens ässja,
Eller vänd mitt gap mot sommarn,
Styr emot dess famn min tunga,
Så att aldrig lös jag kommer,
Icke mer mig kan befria!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Lämnar båten kvar på isen,
Örlogsskeppet, där det fastnat,
320. Själv han sig åstad begiver;
Vet ännu ett annat ställe,
Styr ditt gap i sommarns sköte,
Vänder mot dess famn din tunga,
Så att aldrig lös du kommer,
Aldrig mer dig kan befria,
Förrän jag engång dig löser,
Skyndar själv att dig befria!»
Kölden, nordanvindens ättling,
300. Känner nu sin ofärd stunda
Och om nåd han börjar bedja,
Yttrar dessa ord och säger:
»Må vi då i frid förlikas
Om att ej varandra skada,
Aldrig nånsin här i tiden,
Medan gyllne månen glänser.
»Om du hör att frost jag sprider,
Att jag än mig vettlöst skickar,
Må du mig i elden driva,
310. In i lågorna mig tvinga,
Mitt bland kol på smedjehärden,
Under Ilmarinens ässja,
Eller vänd mitt gap mot sommarn,
Styr emot dess famn min tunga,
Så att aldrig lös jag kommer,
Icke mer mig kan befria!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Lämnar båten kvar på isen,
Örlogsskeppet, där det fastnat,
320. Själv han sig åstad begiver;
