Den här sidan har korrekturlästs
§ §
91
Sång 30.
För att frostens skador täcka,
Köldangripna ställen skydda.
Nu han går att vägen pröva,
Börjar stigen undersöka:
In i skogen leder vägen,
Fjärran föres han av stigen.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Tiera, du min egen broder,
360. Illa nu vi ut ha råkat!
År och dagar få vi vandra
Här inunder bara himlen!»
Tiera tager då till orda,
Yttrar själv och säger detta:
»Fåfängt tågade vi arme,
Gagnlöst vi beklagansvärde,
Ut i detta stora krigståg
Till det mörka Pohjalandet:
Blott att våra liv förspilla,
370. Att till pris oss själva giva
Här på dessa snöda ställen,
Dessa obekanta stigar!
»Ej det minsta nu vi känna,
Känna ej och veta icke,
Vilken väg oss här kan föra,
Vilken stig oss kanske leder
Att förgås i ödemarken,
Att på mon omsider digna,
Där blott korpar ha sitt hemvist,
380. Kråkor över fältet flyga.
Köldangripna ställen skydda.
Nu han går att vägen pröva,
Börjar stigen undersöka:
In i skogen leder vägen,
Fjärran föres han av stigen.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Tiera, du min egen broder,
360. Illa nu vi ut ha råkat!
År och dagar få vi vandra
Här inunder bara himlen!»
Tiera tager då till orda,
Yttrar själv och säger detta:
»Fåfängt tågade vi arme,
Gagnlöst vi beklagansvärde,
Ut i detta stora krigståg
Till det mörka Pohjalandet:
Blott att våra liv förspilla,
370. Att till pris oss själva giva
Här på dessa snöda ställen,
Dessa obekanta stigar!
»Ej det minsta nu vi känna,
Känna ej och veta icke,
Vilken väg oss här kan föra,
Vilken stig oss kanske leder
Att förgås i ödemarken,
Att på mon omsider digna,
Där blott korpar ha sitt hemvist,
380. Kråkor över fältet flyga.
