— Den förlorade förmögenheten i
Uppsala eller fanjunkaren Åfeldts “märkwärdiga låda”
är föremål för en längre uppsats i torsdagsnumret
af tidningen “Upsala”. Deri berättas att
snickaremästaren P. S. Ljungberg och flickan Agnes
Ekenberg genom rutan å dörren till slöjdmagasinet
samtidigt observerat den ifrågawarande lådan; att
Ljungberg inburit lådan i magasinet; att Agnes
i tro att någon resande tappat lådan genast
begifwit sig till jernwägsstationen för att söka rätt på
egaren; att Agnes, då hon läst uppgiften i
tidningen, burit lådan till Åfeldt och fått 50 kr. i
hittelön; att Ljungberg dagen derpå gått till Åfeldt
och fordrat skälig hittelön, hwilken förwägrats
honom; att Åfeldt, sedan tidningarne börjat tala om
saken, uppsökt Ljungberg och bjudit honom 20
kronor, som sedan höjts till 40 i st. f. af Ljungberg
fordrade 100 kronor; att Åfeldt derefter förelagt
Ljungberg ett färdigskrifwet intyg af följande
lydelse:
“Att undertecknad den 9 i denna månad wid 8-tiden på morgonen å Kungsgatan här i staden hittat och upptagit en blecklåda, omwirad en grå schal och omslagen med en bärrem af brunt läder, samt genast inlemnade den samma uti wid hittningsstället befintliga slöjdmagasin. För detta beswär har jag af egaren begärt och erhållit skälig hittelön, som härmed qvitteras; hwarjemte upplyses, att flickan Agnes Ekenberg således icke warit den som upphittat den “märkwärdiga lådan”, men wäl samma dag af förestånderskan för slöjdmagasinet, fröken Söderstedt, blifwit tillsagd att anmäla förhållandet å poliskontoret hwilket hon dock uraktlåtit. Upsala den 30 oktober 1883”;
samt att Ljungberg på begäran undertecknat detta intyg hellre än att inlåta sig i en process, den enda utwäg, som enligt Åfeldts förklaring skulle återstå för Ljungberg, såwida han icke wille mottaga den summa Åfeldt wore willig att betala.
—“Ploglok” är på jernwägsspråket namnet
på ett med snöplog förspändt lokomotiv. I
onsdags passerade förbi Jönköping ett besynnerligt
“ploglok”, der snöskottmaskinen ej war stäld före
utan efter ånghästen. Det är en ny sorts maskiner,
försedda wid sidan med rörliga lämmar, hwilka
genom en enkel mekanism kunna utspännas till
önskad widd, och ämnade att wid lindrigare snöfall
gå efter lokomotivet och kasta åt sidan å banan
befintlig snö och orenlighet och dymedels i
wäsenlig grad underlätta banwakternas
renhållningarbete. Till att bryta wäg genom i mängd hopade
snömassor äro de oanwändbara.
— Fyra qwinnor drunknade — berättar tidningen Nordhalland — torsdagen den 26 sistl. okt. på aftonen, i segelleden mellan Kungsbacka och hafwet. Det war flyttningsweckan och en mängd tjenare woro ute för att under friweckan besöka de sina. Fiskaren Magnus Jönsson, känd under tillnamnet Kolamagnus, från Örmanäs, hade med sin fiskesnipa kommit upp till staden. Wid hemfärden på eftermiddagen hade han erbjudit eller lemnat plats i sin båt åt ej mindre än sju personer, 5 pigor och twå drängar att såsom passagerare följa med till Örmanäs. Oaktadt den rasande stormen gaf man sig åstad med den ända till relingen nedlastade båten, hwilken dock strax wid staden öfwergafs af en af drängarne, som hoppade i land. Enär winden war temligen emot, drogs båten första stycket åt Magnus Jönsson utefter Åbrinken. Längre fram sattes till segel. Wid rodret satt Jönssons 15-årige son, medan fadren skötte seglen. Komne till Swinholmen stötte båten mot land, derwid storsegelskotet ej nog hastigt kunde kastas loss, utan wräktes båten af stormen öfwerända och allesamman kommo i wattnet. De tre manspersonerne, af hwilka åtminstone Magnus och hans son woro simkunnige, kommo strax i land, men gjorde intet för att rädda fruntimren, utan lupo sin wäg. Från fönstren å det på omkring 500 famnars afstånd belägna godset Hammargård bemärktes, huru de tre karlarne sprungo bort öfwer Swinholmen och man anade en olycka, helst man nyss förut bemärkt segelbåten, oaktadt stormen, segla utåt. Gårdens folk skyndade ned och fann en qwinna under ångestskri hålla sig fast wid den sjunkna båtens mast. Det war pigan Clara Josefina Petersson från Dotertorp, hwilken, sedan man öfwer land från Rolfsån hunnit framföra en farkost, räddades, efter att halfannan timma hafwa swäfwat i dödsfara. De omkomne äro den räddades syster Inga Helena Petersson, 24 år, Johanna Andersson från Kolaskog, Fjärås och twenne flickor från Åhs by i Weddige socken. Clara Petersson hade fått tag i en i båten widhängande tågända, medelst hwilken hon arbetade sig fram till den kullwräkta båten. Systern såg hon strax bredwid sig förswinna i djupet. De andra tre höllo sig en stund ofwan wattnet, men förswunno sedan. Karlarne brydde sig icke om nödropen, utan begåfwo sig genast bort. Wid i måndags med Magnus Jönsson hållet polisförhör erkände han att så tillgått som ofwan är omförmält. Han hade sett 3 af pigorna ofwan wattnet, men ej ansett sig kunna göra något för deras räddning.
— Sjelfangifwelse. I tidningen Halland för
den 30 oktober läses: I går på eftermiddagen
instälde sig hos stadsfiskalen i Halmstad en äldre
mansperson, iklädd snygga gångkläder och med ett
fördelaktigt utseende, anhållande att blifwa häktad,
emedan han från hustru Johanna Bertilsson, hos
hwilken han under några dagar haft sin tillfälliga
bostad, tillgripit en swart silkesduk. Wid anstäld
undersökning befans uppgiften wara sann och karlen,
f. d. handelsagenten och lifstidsfången Carl
Abraham Wilhelm Björkegren, hwilkens brottsliga
handling påtagligen dikterats af önskan att, i saknad af
medel att kunna försörja sig, finna en fristad inom
fängelsets murar. Björkegren har under sin
tidigare lefnad sett lyckligare dagar och lär ega
inflytelserika och förmögna släktingar, som upprepade
gånger sökt förhjelpa den genom ett lättsinnigt
lefnadssätt på brottets bana bewandrade mannen in
på det rättas wäg igen, men utan resultat. Ett
par gånger har han genom sina anhöriges försorg
blifwit afsänd till Amerika, hwarifrån han dock snart
återwändt till fäderneslandet. Han har förut
ådömts lifstidsfängelse för fjerde resan stöld, från
hwilket straff han benådades år 1878, hwarefter
han uppehållit sig med tillfälligt skrifwande, mest i
Helsingborg. Samme person gjorde sig för ett
tiotal af år sedan på sitt sätt bemärkt genom ett
rymningsförsök från Warbergs straffängelse, hwilket dock
upptäcktes och förhindrades.
— Öknamn, säger N. Wexiö-Bl., brukar,
som man wet, allmogen ha en särdels förkärlek
att "lägga på" hwarandra, då så kan bära till.
Seden eller oseden har förmodligen uppkommit
genom anwändandet af de här i landet wanliga
opraktiska tillnamnen, mest på “son”, hwilka ej
tillräckligt särskilja personligheterna. Bruket af
öknamn har derför warit och är ganska allmänt, ej
minst i wåra bygder, och kunde kanske studiet af
de olika öknamnens uppkomst wara ett i och för
sig ganska intressant studium. Såsom exempel på
särdeles kostliga öknamn, kunna wi från en enda
ort, Urshult, anföra följande:
Hafra-Jon, Stampa-Nisse, Knuta-Kulan, Heli' Ånde (Heliga Ande), So-Nisses Bengt, Jumpa-Lisa, Bladd-Håken, Tjär-Jössen, Beck-Masse, Körcke-Johan, Biskopa-Masse, Engla-Kajsa, Lampa-Kajsa och Panka-Johanna.
— Erkännande. En korrespondent skrifwer
till N. D. A.: Friherre H. J. Hamilton, egare
till Hjortqwarns, Gryt m. fl. bruk och innehafware
af Boo stora fideikommissegendom i Nerike, gaf i
måndags å Boo nybygda präktiga slott en ståtlig
fest för bruksförwaltaren T. A. Leufstedt, hwilken
i 30 år warit förwaltare på Gryt och i öfwer 40
år i den friherrliga Hamiltonska slägtens tjenst.
Sedan frih. H. hållit ett warmhjertadt och
anslående tal, öfwerlemnade han såsom en
minnesgåfwa till hr Leufstedt en kaffeservis af silfwer.
Jemte det hr Leufstedt under det han tjenat tre
generationer af Hamiltonska slägten, ådagalagt
mycken insigt i sitt fack, har han i Örebro län gjort
sig känd som en framstående kommunalman.
— En sträng herre är arbetaren O. M.
Rosenholm från Sundswall, hwilken för närwarande
undergår straffarbete i Hernösand för stöld af en
klocka. R. har för detta brott blifwit dömd både
af häradsrätt, hofrätt och högsta domstolen, men
han har nu wändt sig till justitieombudsmannen
med yrkande om målets återförwisning till
wederbörlig domstol, på det han må kunna komma i
tillfälle att bewisa sin oskuld till nämnda brott. R.
anklagar twå af wittnena för mened och
polisuppsyningsmannen Styrlander för stöld (af
ifrågawarande klocka). Widare yrkar han answar å v.
häradshöfdingen G. Kullin derför att denne i
protokollet intagit, det R. skulle ha hånskrattat åt rätten
och uppfört sig oskickligt. Slutligen anser R., att
hofrätten ådömts honom för stora böter.
— Hwad en tuggbuss duger till. I en
af Dalarnes öfre socknar hände för omkring 30 år
sedan att en mas Broms Mats blef öfwerfallen af
en björn, hwilken temligen oförsigtigt “tog Mats
i famnen” och bar honom ett stycke framåt wägen.
Då Mats, som fann famntaget allt för kraftigt, började sparka Nalle på magen för att komma lös, öppnade denne sitt wäldiga gap och tänkte bita honom i hufwudet, men Mats fann på råd och spottade sin stora tuggbuss i gapet på björnen.
Påföljden wardt den, att Nalle, i ytterlig afsky öfwer dylik wälfägnad, släppte sitt tag och slungade Mats flera alnar ifrån sig, hwarefter han med det tydligaste uttryck af förtrytelse tog till benen, medan Mats, högligen belåten öfwer sitt påhitt, behöll walplatsen.
— Död af swält. För några dagar sedan hittades i en usel kammare i Köpenhamn dennas inwånare, en gammal man, liggande död. Allt bar spår af största nöd och elände. Af möblerna fans ingenting qwar, utom några gamla sönderslagna bitar, och man ansåg att gubben dött af swält, en förmodan, som bekräftades af hans utmagrade gestalt.
Då man afklädde honom de trasor, i hwilka han war inhöljd, fann man emellertid till sin stora öfwerraskning att i hans fickor funnos omkring femtio kronor, och detta owäntade fynd gaf anledning till noggranna undersökningar. Man framdrog härunder ett under några trasor och annat skräp doldt skrin, hwars innehåll wisade sig uteslutande bestå af reda penningar och wärdepapper till ett belopp af omkring — 30,000 kronor.
Den gamle, som skolat begrafwas af fattigwården, fick nu en ståtlig begrafning, och dock fans det, som man ser, åtskilligt öfwer åt arfwingarne.
— Hämdkänsla hos djur. Till Gefle-Posten skrifwes: En dag i förra weckan skulle en dräng från Askesta i Söderala (Helsingland) dränka några kattungar. Dessa jemte modren befunno sig å en s. k. höskulle. Drängen jagade först kattmodren derifrån, tog så ungarna och dränkte dem i närmaste watten. På qwällen, under det karlen satt i köket, wäntande på qwällsward, störtade plötsligt kattmamma på honom och sönderref nedre delen af ansigtet, i synnerhet hakan.
— General von Moltke, som befinner sig
wid förträfflig kropps- och själshelsa, firade den
26 okt. sin 84:de födelsedag. Han bor på sin
egendom i Kreisau, nära Schweidnitz i Schlesien,
och reste på födelsedagen till sin granne, grefwe
Bethusy, för att undwika lyckönskningar, hwilka han
ej kan lida, lika litet som något slags pomp och
ståt. Före höstmanövrerna, från medlet af augusti
till medlet af september, förswinner han hwarje år
från allmänhetens synkrets, och äfwen hans
wänner och slägtingar weta ej, hwar han är. Denna
tid egnas åt resor och i synnerhet åt
bergbestigningar, hwari han wanligtwis öfwerträffar sina unga
ledsagare. Han är ej stolt öfwer sin förflutna
werksamma och lysande bana, utan betraktar hwad
han gjort som blott pligtuppfyllelse. Fastän han
har en ställföreträdare i generalqwartermästaren,
grefwe Waldensee, will han gerna sjelf afgöra alla
wigtiga ärenden. Studier af officerare wid
generalstaben och yttranden från afdelningscheferna
insändas ständigt till honom för granskning, och han
skrifwer å de breda marginalerna med fin, redig
stil sina anmärkningar, hwilka utmärka sig ej blott
för yrkeskunskap, utan ock för stilens skönhet samt
säker tankegång.
Han stiger tidigt upp, promenerar på sin egendom i Kreisau, eller, då han är i Berlin, i Thiergarten, och arbetar derefter wantligtwis till tiden för hans enkla middagsmåltid. Han rökar sällan efter denna måltid, emedan snus är den form, i hwilken han liksom Fredrik den store anwänder tobak. När han arbetar, har han alltid sin snusdosa bredwid sig.
Om eftermiddagarne aflägger eller mottager han besök. Om aftnarne will han gerna ha sitt parti whist med sin brorson, kapten von Moltke, och andra wänner. Äfwen under franska kriget brukade han spela whist, när sådant lät sig göra, och hans adjutant, öfwerste de Claer, måste skaffa honom lämplige med- och motspelare. Officerarne wid generalstaben skulle rapportera till honom nyheterna, under det han satt och spelte; och då hans tur kom att gå ur spelet, kunde han på en i nästa rum utbredd karta följa fiendens rapporterade rörelser och med matematisk noggranhet utstaka de nödiga motrörelserna. Sålunda träffade den 25 augusti 1870 rapporterna om Mac Mahons marsch på Meuse fältmarskalken wid sitt whistparti. Rapport på rapport gjorde fiendens plan allt klarare för honom; och sent på qwällen begaf han sig till konungen och sade att hären måste marschera, ej till Paris, såsom ämnadt war, utan till Meuse. Detta wigtiga, så snabbt fattade beslut, hwilket ledde till den stora segern wid Sedan, är det bästa bewiset på, huru fort fältmarskalken kunde fatta en fullständigt ändrad situation och handla derefter.
Näst kejsaren är fältmarskalk von Moltke onekligen den populäraste mannen i Tyskland. Konungen af Sachsen är honom särskilt tillgifwen och underlåter aldrig att besöka honom, då de båda äro i Berlin. Då wid hoffester magnaterna defilera förbi kejsaren och andra kongliga personer, reser sig alltid konungen af Sachsen, när han är tillstädes, då fältmarskalken närmar sig, och detta ger tecknet till hofwet att följa exemplet.
Grefwe von Moltke är enkling och har inga barn. Han war lyckligt gift i 26 år med en dame, hwars namn war Burt och som dog år 1868. Emedan han har mycket enkla lefnadswanor, ger han ut föga på sig sjelf, men är alltid redo att hjelpa sina slägtingar.
— Krig mot asfaltsbeläggningar å gator har i Berlin förklarats af en mängd köpmän, egare af allehanda slags fordon med häst, kuskar o. s. w. På ett stort möte, der 2,000 personer hade infunnit sig, wisades bland annat med statistiska siffror, att tio gånger så många olycksfall med dragare inträffa på asfaltläggning som på stenläggning. Äfwen ur ekonomisk synpunkt wore asfalten fördömlig. En dylik läggning kostade blott i lagning lika mycket som en ny läggning med sten. Äfwen träet som beläggning angreps och utdömdes på nästan samma grunder. Man enade sig om en petition till Berlins magistrat, att asfaltsbeläggning hädanefter endast måste få förekomma utanför kyrkor, sjukhus etc., der det wore önskligt att undwika buller; för det andra begärde man, att nuwarande asfaltgator skulle beläggas med ett lager af grus.
— Ruinerna af twå stora romerska städer hafwa blifwit funna i Tunis af franske skeppslöjtnanten Massonet.
Wid Bograra i närheten af hafwet fann han wid en wik den gamla staden Giethis, hwilkens ruiner betäcka en widsträckt yta. Förwånande är här det oerhörda antalet of ofantliga marmorblock, som anwändts till byggnaderna. Dessa synas dock mer hafwa utmärkt sig genom sina massor än genom skönhet. Latinska inskrifter äro talrika men swårlästa.
Från Bograra begaf sig Massonet till Tabella på ön Dschveba. Här fann han wid El-Kantara ett mycket stort ruinfält. En sådan rikedom på marmorblock af alla storlekar och på det förträffligaste bearbetade torde man swårligen någonsin förut funnit. Förberedande gräfningar hafwa i närheten af hafwet bringat i dagen ruinerna af ett tempel, som sannolikt warit helgadt åt Zephyros. Det är helt och hållet af marmor, till största delen bygdt af cyklopiska block och i renaste stil. Oerhörda pelare af röd och grön marmor med korintiska kapitäler befinna sig wid östra ingången. På marken funnos talrika statyer af egyptisk granit, men alla utan hufwud. Staden war omgifven af befästningar, och dess omfång torde hafwa uppgått till inemot en half swensk mil. I husen påträffades mosaikgolf, som dock lidit mycket af tidens inwerkan.
— Mord inom ett apotek. I Strassburg ringde det natten mellan den 22 oh 23 oktober på nattklockan till apoteket Storken. Ett biträde wid namn Lienhardt, som hade wakten, öppnade och släppte in en man med ett recept. En kort stund efteråt hörde fru Lienhardt ett ljud som af en fallande kropp, så att hon blef rädd och wäckte apotekaren. I detsamma allarmerades man af den elektriska ringapparaten, som stod i förbindelse med kassan. Då man skyndade in i apoteket, war penningskrinet borta och biträdet låg dödt på golfwet med klufwet hufwud och afskurna pulsådror samt dessutom flere sår, tillfogade med en stor knif. — Då man wid 1-tiden på natten skulle aflösa en i närheten posterad soldat, fann man denne swårt sårad af 17 knifhugg. Wid hans sida lågo ett lösskägg samt en halfcirkelformig trädgårdsknif. Man antar, att mördarne delat sitt byte på detta ställe och blifwit öfwerraskade af soldaten.
— Sötsaker och konfekt förtäras ingenstädes i så ofantlig mängd som i Amerika.
Enligt officiella beräkningar förtär i Förenta staterna hwarje person 49 skålpund socker per år, under det förbrukningen är i England 32 skålpund, i Frankrike 10 skålp. och i Tyskland endast 8 skålp. per år och person.
— Ny sekt. Sedan någon tid uppträder i Finland en ny sekt, hwars medlemmar gifwit sig sjelfwa den blygsamma benämningen “de renaste”. Deras hufwuddogm är den, att qwinnan är mannen öfwerlägsen och att det är hon som bör wara hufwudet för familjen. Öfwerallt, der den nya läran förkunnats, utöfwar en qwinna, utwald af de andra, den högsta makten och har rätt att pålägga straff, t. o. m. ganska hårda. Somliga qwinnor hafwa i uppdrag att bikta sektens medlemmar, och dessa måste samtlige en gång i weckan bekänna sina synder inför “biktmödrarna”.
— Mynttjufwen i Hamburg, hwilken för
ett par weckor sedan stulit en högst wärdefull
samling mynt från museum i Hamburg, har nu råkat
i rättwisans händer. Det är en person wid namn
Nordgrün från Karlsruhe. Han blef uppspårad på
den bruna öfwerrock, som han bar, när han begick
stölden. Då han ertappades, gaf han sig ut för
en stewart, wägrade att följa och gjorde under
wägen försök att rymma. Wid undersökning af hans
kropp, befanns han ännu bära på sig så godt som
hela myntskatten. Sin rikedom oaktadt hade han
lidit werklig nöd, då han blott wågat afyttra några
få, mindre rara mynt.
— Bisarr utställning. I Paris har i Gallerie Vivienne öppnats en konstutställning, som kallas Exposition des arts incohérents, och hwars uppgift säges wara att lemna en parodi på den officiella konstutställningen, men som i det hela taget i en betänklig grad synes falla in under kategorien “Högre wanwett”. En af afdelningarna har till rubrik “största möjliga naturtrohet”. Man finner i denna en marinmålning af Robert Arthur, på hwilken äro anbragta werkliga spickesillar, medan man på en annan tafla ser ett par uppstoppade möss, som sitta i takrännan på ett måladt hus. På den sista officiella konstutställningen sågs ett lyckadt porträtt af kritikern och föreläsaren Henri de Lapommeray, som war framstäld sittande wit ett bord med det traditionella glaset sockerwatten framför sig. På den här omtalade konstutställningen finnes en parodi på denna tafla, der kragen, halsduken, håret, mustacherna, lorgnetten, hederslegionens band i knapphålet och glaset äro framstälda in natura. På en annan tafla ser man intet annat än det omålade lärftet; först wid närmare efterseende upptäcker man fem små målningar, som äro anbragta rundt omkring i ramen.
— Från ett ryskt fängelse. I Petersburg har inträffat första numret af det i dessa dagar utomlands tryckta bladet "Folkwiljans budbärare". Stort uppseende wäckte i derwarande socialistiska kretsar ett bref från Netschajew till nuwarande kejsaren, hwilket aftryckts i nämnda tidning. Netschajew blef, som bekant, för ungefär 10 år sedan dömd och utlemnad, och man trodde ej mera, att han befann sig bland de lefwandes antal. Af brefwet framgår, att han hålles fängslad i kasematterna till Petersburgs fästning. Han klagar öfwer den förskräckliga behandling, hwilken så wäl han som öfriga fångar måste underkasta sig. Så har man exempelwis beröfwat honom det ringaste ljus, som upplyste hans fängelse. I synnerhet framhåller han omenskligheten hos kommendanten och dennes kreatur, förste fånguppsyningsmannen. Brefwet, hwilket genom lyckliga omständigheter ej fallit i wäktarnes händer, har skrifwits med blod på en tryckt papperslapp, hwarigenom mycket blifwit oläsligt.
– Stanleys expedition. En deltagare i Stanleys Afrika-expedition, underlöjtnanten vid Gotlands nationalbeväring, E. Sundsvallsson, har till sin regementschef sändt ett bref, dateradt den 3 sistlidna juli i Leopoldville, en ort, som uppkallats efter konung Leopold af Belgien, som främjat expeditionen, hwilken företages under ledning af den ryktbare engelske upptäcktsresanden Stanley och hwaraf man väntar sig stora frukter. Brefvet, som blifvit Gotlands Alleh. delgifwet, innehåller bland annat följande.
“I Brüssel stannade jag från den 7 mars till den 1 april, under hwilken tid jag tillika med löjtnant E.v. Krusenstjerna vid fortifikationen på “associationens” bekostnad war inackorderad i en engelsk prestfamilj för att studera engelska. Den 1 april begaf jag mig (löjtnant E.v.K. skulle ej afgå till Afrika förrän om en månad) till Liverpool, hwarifrån jag med ångaren Bonny den 4 april afgick till Kongo. Resan var i allo lycklig, ehuru lång, i det vi ej uppnådde Banana Point wid Kongos utlopp förrän den 16 maj. Här hade jag att gå ombord å associationens ångbåt Heron, som förde mig till en liten station Noti, hwarifrån jag tillika med andra medlemmar i associationen i brännande solhetta samt berg upp och berg ned, utan mat en och en half dag, marscherade till den största af wåra stationer, Vivi. Å denna febersjuka plats stannade jag dock ej länge. Redan den 22 war jag med en karavan på väg uppåt landet. Ännu war jag orubbad af den afrikanska febern och kunde derför i fulla drag njuta af den storartade och för mig helt egendomliga naturen. Mer intressant än denna war folket, som här tycktes finnas i större antal än myror i våra svenska skogar. Negerbyarna woro nätta och prydliga. Låga konstnärligt bygda gräshyddor i skuggan af palmer och bananer. Inwånarne bemötte oss ständigt mycket vänligt. Alltid helsades vi med “Al bote”, hvilket i sig innefattar allt godt. Den 27 maj anlände wi till stationen № 2, Isangila, hwarifrån Kongo är segelbar till stationen № 3, Manayanga. Redan följande dag woro vi inskeppade på en stor, alltför stor roddbåt af jernplåt med 12 Zanzibariter som besättning. Denna båtfärd skall jag länge minnas. Gång efter annan i fara att kantra å de uppstående klipporna, grundstötningar och timslång wäntan på toppen af en sten hörde till ordningen. Fem till sex gånger måste båten med lina halas förbi uddarne i den strida floden. Vid de farligaste ställena lade sig “kaptenen” att sofwa, förtröstande på “Allah” och hans profet”. Lägg härtill att båten läckte, så att ständigt två man måste ösa och alla wåra tillhörigheter och proviant woro genomvåta, samt att wi om nätterna hade att med våra 2 filtar sofwa under bar himmel, antingen å de våta balarne i båten eller å strandens sand, så bör man ej wara förundrad, att vi alla 5 europeer redan efter 5 dagar woro sjuka i feber. Färden warade 10 dagar. I ömkligt tillstånd kommo wi till Manyanga, der jag låg hårdt sjuk i fyra dagar. Efter 10 dagars hwila här kunde tre af oss, ehuru matta och svaga, marschera hit till Stanley Pool. Hit anlände wi efter en angenäm och lärorik 8 dagars marsch den 22 juni. Här har jag ock haft feber, ehuru lindrigt, och är nu temligen kry. Jag får dock ej arbeta ännu. Då Stanley om en månad återkommer från sin resa uppåt floden, är troligt, att jag blifwer sänd upp till någon af de många nygrundade stationerna långt uppåt den härifrån farbara Kongo. Här i Leopoldville vid Stanley Pool är utmärkt wackert. Man har framför sig en öppen wattenyta, bruten af skogiga uddar och öar. Vi hafwa nu den kalla årstiden med solen på andra sidan eqvatorn. Nätterna äro kalla och fuktiga; man måste anwända två filtar. Den warma och regniga årstiden börjar i oktober och fortsätter till februari, då den heta, torra tiden börjar. I april och maj infaller åter en regnig tid.”
Stockholm.
Fjäderholmarne. Med i onsdags tilländalöpte tiden för den temligen omfattande bränwinshandel, som, underlättad af gratisbiljetter å s. k. spritbåtar, på detta ställe beskrifwits under loppet af ett år. Tilloppet under senaste delen af oktober månad lär hafwa warit ganska ansenligt, och i onsdags, sista dagen för säsongen, woro farkosterna mer än wanligt anlitade. På de sex
Gyllene kalfven.
Roman af Miss Braddon
Första delen.
Öfversättning
(Forts. från föregående. №).
“Han är en gentleman och tyckes vara mycket kunskapsrik.”
“Han är mycket dugtig”, sade Bessie ganska förnärmad öfver detta ljumma beröm; “det är en man, som skall göra karriere, hvad han än beslutar att taga sig till. Tycker du icke, att han är vacker?”
“Han ser verkligen bra ut.”
“Så kall du är. Jag önskade så innerligt att du hölle af honom.”
“Hvad skulle det tjena till?” frågade Ida litet bittert. “Finnes det en enda fattig flicka i hela England, som icke skulle hålla af egaren till Wendover-Kloster?”
“Nej, men för hans egen skull”, svarade Bessie retad. “Han är väl värd att hålla af, utan att man skänker Klostret en enda tanke.”
“Jag kan icke skilja honom från det kära gamla stället och den stora parken. För mig hör han snarare till Klostret, än detta hör till honom. Du vet att jag kände Klostret förut.”
Här blefvo de afbrutna af Urania och Brion; Ida spatserade snart i månskenet i den långa alléen af högstammiga rosenträd med Brion Wendover vid sin sida, medan de andras muntra röster blott svagt nådde till deras öron. På andra sidan af en låg häck sträckte sig fruktbara åkrar och ängar in i landet; långt ute vid horisonten skymtade man konturerna af bergen i Wiltshire och något närmare de ljungbevuxna höjderna vid New Forest. De upplysta fönstren i miss Wendovers villa lågo något bortom, tvärt öfver trädgårdarna och åkrarna.
“Lemnar ni oss verkligen tidigt i morgon bittida?” frågade Brion tankfull.
“Ja, med tåget klockan åtta från Winchester. I morgon afton sitter jag på en låg bänk i ett stort tomt rum och lyssnar på en mängd skolflickors mummel, hvilka låtsa som om de lärde sig sina lexor.”
“Tycker ni mycket om att undervisa?”
“Tänk er den sysselsättning, som är er mest motbjudande, och ni vet, hur mycket jag tycker om att undervisa, och hvad jag tycker om skolflickor, ja allt, som hör till skol-lifvet.”
“Det är tungt. Ni är nödsakad att finna er deri.”
“Det tycker jag också. Men det är kanske min egoism som talar. Hälften af menniskorna här i verlden är säkerligen hänvisad att lefva af ett arbete, som de hata.”
“Om deri inbegripas menniskor, som hata att arbeta, så tror jag att ni har rätt. Jag antager för öfrigt, att ett behagligt arbete i allmänhet är detsamma som ett arbete, med hvilket man har lycka. Ingen menniska hatar det, som gifver henne penningar och beröm; men en läkare utan patienter, en jurist utan klienter kunna omöjligen tycka om medicin och rättsvetenskap.”
Han förmådde Ida att tala om sitt lif och alla dessa bittra erfarenhetsrön. Det var något i hans röst som gjorde, att hon förtrodde sig till honom. Han tycktes sympatisera med henne.
“Jag glömmer att vi äro främmande för hvarandra”, sade hon för att ursäkta sin öppenhjertighet.
“Vi äro icke främmande. Jag har hört så mycket om er af Bessie, att jag tycker att jag känt er länge, och jag hoppas att ni icke betraktar mig som främling.”
“Det tror jag icke blir möjligt efter detta samtal. Jag fruktar att ni tycker jag är en stor egoist.”
Hon hade talat om sin fader, sin styfmor och sin lille bror, som hon höll så mycket af, och hade länge uppehållit sig vid hans fullkomligheter.
“Jag tycker att ni är god och ädel. Hvad jag skulle önska, att detta icke vore er sista afton på Höggården.”
“Tror ni icke att äfven jag önskar det? — Men hör! Bessie ropar på oss!”
De gingo in i hvardagsrummet, som bar en mycket festlig prägel till födelsedagens ära; dubbelt så många ljus brunno som eljest och bordet dignade under tyngden af frukter, kakor och likörer; barnen betraktade synbarligen öfverdådiga måltider såsom absolut nödvändiga för en glad födelsedag. Blanche och hennes syskon voro alldeles andfådda af “kurra-gömma”-leken.
“Det har varit en utmärkt födelsedag”, sade Horatio och torkade sig i pannan och slog i ett glas vin åt sig; “nu skola vi dansa. Blanche, spela upp “Faust-valsen” och fortfar dermed, tills vi säga stopp!”
Blanche satte sig andfådd med håret i oordning vid pianot och begynte hamra på - ett, två tre- ett, två, tre. Gossen flyttade undan möblerna; Brion bugade sig för Ida; Bessie afstod sin pastor till Urania och dansade med en af sina bröder, och de tre paren dansade rundt i det gamla vackra rummet; fönstren stodo öppna, och den friska vinden svalkade deras pannor.
De dansade och lekte, sjöngo och samtalade tills det gamla uret i salen slog tolf; Bessie blef lika förskräckt vid detta ljud, som om hon skulle taga farväl af en mycket animerad bal.
“Klockan är tolf och de små äro uppe”, utbrast hon och såg sig omkring med förebrående blickar midt i denna krets af oordnade hufvuden. “Hvad skall mamma säga? Jag lofvade henne att hon kunde lita på mig. Gån ögonblickligen till sängs allesammans.”
“Men gif oss då litet tid på oss”, sade Blanche.
“Det är ingen mening i att jaga bort oss i sådan hast, sedan vi fått vara uppe flera timmar efter sängdags. Jag vill hafva en kaka till; det tjenar verkligen icke heller till något att lemna qvar denna tårta. Tjenarne skola icke tacka oss; de hafva sylt och tårtor tillräckligt.”
“Ni äro några glupska ungar, som icke gjort något annat hela Guds långa dagen än ätit”, sade Ida. “Då jag kommer till Mauleverer, skall jag blott tänka på er som några små maskiner, som förtära sylt och pudding. Hör på hvad er äldre syster säger, och gå genast till sängs!”
“Äldre syster! Jag skulle just vilja veta, hur länge hon varit vuxen; hon är blott en och en qvarts tum längre än jag och ytterst liten i jemförelse med Horatio”, svarade Blanche förtretad.
Då de slutligen blifvit “andra klassen” qvitt, hvilken sändts till sängs, sade de äldre hvarandra god natt; pastorn följde miss Rylance hem och Brion gick upp på sitt rum i öfversta våningen.
“Hvem kör miss Palliser till stationen?” frågade han, då de stodo vid foten af trappan med ljus i handen.
“Det gör jag naturligtvis”, sade Reginald; “Robin drager oss dit på ett ögonblick. Jag har sagt till om vagnen precis klockan sju.”
Denna natt sofvo både Bessie och hennes gäst föga. De båda unga flickorna voro upptagna af sina minnen om de försvunna dagar och tanken på de kommande. Ida spekulerade litet på sin missräkning med afseende på Brion Wendover. Han hade ett mildt, sympatetiskt hjerta, men det var icke den Brion hon drömt om. Detta ideal existerade blott i hennes inbillning. Det var en stöt för hennes barnsliga fantasi; en känsla af tomhet smög sig öfver henne.
“Det var mycket dåraktigt af mig”, tänkte hon, “att skapa mig en bild af en menniska och sedan blifva ond, derför att han icke liknar denna bild.”
Hon hade missräknat sig, och dock intresserade den nya bekantskapen henne. Han var den förste verkligen intressante unge man hon råkat, och han var uppenbarligen intagen i henne. Och nu förestälde hon sig, huru han i Klostret,
