Bref från Chicago.
(Till denna tidning).
VI.
Åtskilliga andra platser än Chicago har jag under mitt Amerikabesök haft tillfälle att se. Bland dessa är Rockford, 90 eng. mil från Chicago, en af de mest intressanta för en främling. Den wackra, regelbundna staden har af sin till omkring 40,000 personer uppgående folkmängd mer än tredjedelen, kanske hälften swenskar. Många fabriker och werkstäder egas af dem. En stor del är så ordnad, att arbetarne sjelfwa ega aktierna. Det kan man ju kalla ett försök att lösa den sociala frågan. Under nu warande tryckta tider hafwa emellertid många fått nedlägga sitt arbete.
I denna stad ega swenskarne icke mindre än tre lutherska församlingar med ett sammanlagdt medlemsantal af emellan 6 och 7 tusen personer, hwarjemte det äfwen finnas andra swenska församlingar. Den första lutherska församlingen eger en kyrka, som i uppförande har kostat mer än 70,000 dollars. Bland kyrkosamfunden intager Augustanasynoden eller den swenska lutherska kyrkan utan gensägelse det första rummet. Antalet församlingsmedlemmar uppgå till omkring 160,000, församlingarnes antal omkring 680 och presternas omkring 375, medan metodisterna, baptisterna, missionswännerna och episkopalerna tillsammans icke torde räkna halfwa antalet eller på långt när ega de resurser, som Augustanasynoden. Hon är spridd öfwer hela Amerika. Det är riktigt förwånanswärdt, huru på friwillighetens wäg så mycket kunnat göras för kyrkobyggnader, presternas underhåll, skolwäsendet, barmhertighetsinrättningar, såsom sjukhus, barnhem o. s. w. Man skall betänka, att detta allt är folkets, till det mesta det arbetande folkets werk. Ett exempel på, huru kärleken till kyrkan förmår att uträtta stora ting, är följande: Immanuelsförsamlingen i Chicago fick wid den stora branden sin kyrka, för hwilken den häktade i skuld, alldeles förstörd. Några år derefter hade hon i stället upfört en ny, som kostar 60,000 dollars, och på denna är hon för länge sedan skuldfri. Presterna aflönas hederligt. Lönen uppgår i regel till mellan 800 och 1,200 doll., hwarförutom extra betalning förekommer wid särskilda förrättningar, och mycket ofta öfwerraskas pastorn med wärdefulla presenter. Alla skolor, lägre och högre, underhållas af församlingarne. Wisserligen åtnjuta barnen fri underwisning i de allmänna skolorna, men särskilda församlingsskolor hållas under fritiderna för att meddela kunskap i kristendom och swenska språket. De högre skolorna, motswarande wåra allmänna lärowerk i Swerige, och det teologiska seminariet få äfwen sina nödwändiga bidrag af kyrkfolket. Allt thetta kan ju med skäl föra anspråk på att kallas storwerk, wittnande om stor kärlek till den fäderneärfda religionen. Man har wäsenligen samma gudstjenstordning som i Swerige, hwadan man wid en predikan i den swensk-amerikanska kyrkorna tycker sig wara såsom hemma. Det är wäl heller ingenting, som så mycket påminner om det gamla fosterlandet, som de swenska gudstjensterna. Ingen får blifwa medlem af en Augustanaförsamling, som tillhör “frimurareorden eller andra hemliga otrossällskap”, såsom det heter i konstitutionen.
I Rock Island, en plats som jag äfwen besökt, bo, likasom i grannstaden Moline, många swenskar. I den förstnämnda staden finnes ett det största af synodens lärowerk äfwensom dess prestbildningsanstalt, grundad af den för Augustanasynodens utweckling betydelsefulle doktor Hasselqwist. Jag hade tillfälle att bland amerikanerne i denna stad förnimma, i hwilket högt anseende swenskarne stå. Om det sålunda gäller som en regel, att wåra landsmän förstått att tillwinna sig aktning och förtroende, så gäller detta i särskild mån om det kyrkliga folket ibland dem.
På tal om kyrkor och skolor i detta land kan jag ej underlåta att nämna några ord om de amerikanska universitetsförhållandena. Wid statsuniversiteten kan en professor blifwa entledigad från sin befattning endast på grund af politiska skäl, han må sedan wara huru skicklig som helst i sitt ämne. Detta hände nyligen med en af de mest frejdade swenskarne i detta land. Professor Josua Lindahl, f. d. docent i Lund, blef anmodad att begära afsked endast på grund deraf att han war svensk, och swenskarne hade motarbetat den i fråga warande guvernörens wal. Jag har deltagit i en studentkongress, wid hwilken inom parentes sagdt endast Upsala och Köpenhamn bland de europeiska universiteten woro representerade. Underwisningen bedrifwes långt mera praktiskt, tror jag, än i Europa. Detta är en förklaring derpå, att t. ex. läkareexamen tages på mycket kortare tid. En särskildt nämnwärd sak är, att t. ex. en läkare, som tagit sin examen och praktiserat i många år, wid ganska framskriden ålder kan komma tillbaka och taga examen efter nyaste metoder. Sådant skulle hända i Swerige! Icke heller skuldsätta sig studenterna mycket. En student kan t. ex. ta en uppassaretjenst på ett spisställe, der kamraterna intaga sina måltider, för att erhålla maten fritt utan att deri ligger något nedsättande. Eller ännu ett exempel. En af de skickligaste läkarekandidaterna wid ett universitet i Chicago går nu som simpel sjukdräng wid samma sjukhus, der han nästa år kommer att gå som öfwerläkare. Detta gör han dels för att förtjena sitt bröd, dels för att blifwa ännu skickligare i sitt ämne. Sådant är ju werkligt god amerikanism! — er.
Ett stycke fängelselif från midten af 1600-talet.
I wår filantropiska tid, då fångwården är föremål för så wäl myndigheternas som enskildas omsorger, kunna blott få göra sig en klar föreställning om det gräsliga elände, som ofta herskade i forna tiders fängelser. Wi skola här nedan såsom en kulturbild meddela en skildring af fängelselifwet på Kalmar slott mot slutet af drottning Kristinas regering.
På slottet bodde både ståthållaren, kommendanten och landshöfdingen med alla underlydande embetsmän; men öfwer fångarne tyckas inga andra än slottsskrifwaren och waktmästaren haft uppsigt. Och hwilka uppsyningsmän woro icke dessa! En likdömd dråpare blef helt enkelt lösgifwen mot en handtryckning och ett par oxar till slottsskrifwaren, och dråparen saknades icke under de twå år han satt hemma och brukade sin gård på Öland, förr än den dödades enka slutligen gjorde anmälan om saken.
Fångarnes underhåll bestreds wid ifrågawarande tid sålunda, att de erhöllo weckopenningar, för hwilka de fingo köpa mat och öl af waktmästaren. Härigenom uppstod naturligtwis inom fängelset ett handels- och mut-system, hwilket stundom stod i förbindelse med stöld, då fångarne begagnades till att utföra det för dem mindre riskerande arbetet att stjäla ur kronans förråd, då de sedan funno williga afnämare af godset hos embetsmännen. Men detta underhållssätt gaf också anledning till direkta försnillningar. Då fångarne icke erhöllo sina penningar i rätt tid, uppstod hungersnöd. Det kom också i dagen, att fångar, som burit mjölsäckar i slottet, befunnit sig i så utarmadt tillstånd, att de skakat sina kläder för att få samla mjöldammet och deraf knåda små kakor, deras sista måltid här i lifwet; ty de dogo strax derefter af swält. En annan fånge, hwars pengar undanhållits af waktmästaren, låg fängslad till händer och fötter, och anträffades död med ett ben i munnen.
Ohyggliga woro de arma fångarnes förwaringsrum, utmärkande sig genom fukt, mörker och köld. I dessa hwalf, belägna i slottswallen, under wattenlinien, höllos ransaknings- och straffångar tillsammans inspärrade, år 1645 till ett antal af ej mindre än 36. I detta gemensamhetsfängelse utwecklade sig det förfärligaste lif. En stat med enwåldsregering, der den råa styrkan herskade i sex wilda sällars personer, bildade sig här i ensligheten, och i spetsen för denna skräckregering stod en brottsling, kallad Ölands-Jödde. Denna bof utnämnde sig sjelf till herskare och förklarade sig som egare af alla sitt- och liggplatser i fängelsehwalfwet, och hwar och en som wille söka hwila, måste till honom betala skatt. Som Ölands-Jödde icke kunde föda sig och sina fem “embetsmän” i blodsdomstolen på dessa ordinarie inkomster, upprättades ett tribunal, som under de förfärligaste misshandlingar werkstälde utpressningar af de öfriga stackars fångarne. Den, som gaf ett ljud af klagan ifrån sig eller gjorde ringaste motstånd, dödades ögonblickligen.
Hwarje nykommen fånge förhördes af blodsdomstolen och erhöll sitt straff, allt efter brottets storlek, dock i omwänd proportion, så att de minst brottsliga straffades hårdast, och de gröfsta mottogos med ett wisst öfwerseende.
Länge fortforo dessa sex wilddjur att beherska de 30 andra, hwilka tillsammans tycktes kunnat göra slut på det förfärliga tyranniet. En gång försökte de också opposition, men ordningsmakten, i waktmästarens person, stälde sig genast på de herskandes sida, och de oskylidga blefwo kastade i ett ännu swårare fängelse. Ölands-Jödde war n-mligen en god kund hos waktmästaren. Under sådana förhållanden tänkte ingen widare klaga, och då wid sedan werkstäld rättegång fångarne frågades om orsaken till deras enwisa tystlåtenhet, swarade de, att Jödde skulle ögonblickligen dödat dem, om de knyst ett ord.
Åtta mord hade denne bandit begått i fängelset, midt för ordningsmaktens ögon, ja, med densammas begifwande och snart sagdt understöd!
Afslöjanden från Kongo.
Under titeln “Aux Belges! Vérités sur la Congo par un Echappé au massacre de l’Expédition Hodister” har nyligen en liten broschyr utkommit i Antwerpen, hvilken wäckt lifligt uppseende bland alla Kongostatens vänner.
M. Pauwels, denna broschyrs författare, will upplysa den belgiska allmänheten om förhållandena wid Kongo och berättar för detta ändamål en hel del olika saker, hwilka kasta ett mycket dåligt ljus öfwer det der herskande tillståndet. Skarpast går Pauwels till rätta med de stora handelskompanierna wid Kongo, hwilka som bekant ha sitt säte i Bruxelles. Han förebrår desamma hårdhet och afskywärd egoism i behandligen af deras illa aflönade agenter och lemnar flera bewis härför. Äfwen provianteringen af agenterna under deras beswärliga marscher är dålig och fullkomligt otillräcklig; rent af brutal är behandlingen af de infödde, hwilket bland annat haft till följd att dessa lemnat byggandet af hus å stationen Kinchassa wid öfre Kongo, så att agenterna vid ankomsten dit stodo utan bostäder.
Ett sorgligt förhållande eger rum mellan kompanierna och Kongostaten. Båda älska hwarandra högst obetydligt och en följd häraf är bl.a., att i Boma, der de flesta belgierna äro samlade, det ogemytligaste lif man gerna kan tänka sig är rådande till följd af ömsesidigt misstroende och ömsesidig swartsjuka.
Ytterst illa är det också sörjdt för européernas helsotillstånd, då i regel nödiga medikamenter såwäl som läkare saknas. De insjuknade agenterna skule kontraktsenligt på kompaniernas bekostnad återföras till Europa, men tillstånd att resa hem wägras mycket ofta och Pauwels har sjelf hört en direktör swara en om tillåtelse att resa begärande agent: “Ni marscherar widare eller får ni krepera der ni är”. Två månader senare war den olycklige agenten död. Med åtskilliga olyckskamrater kom han efter expeditionen Hodisters sorgliga undergång till Bruxelles, beröfwad all sin egendom och endast försedd med de allra nödvändigaste klädespersedlar, men det hade ej fallit hans kompani in, att lemna honom den ringaste ersättning för hwad han i dess tjenst förlorat. De i Kongo aflidna agenternas egendom blir, enligt Pauwels påstående, bortauktioneradt genom Kongostatens försorg; men detta förhindrar ej att arfwingarne wanligen icke erhålla hwad dem tillkommer. Af de bref, hwilka man skickar från Kongo till Europa, framkommer en stor del aldrig till sin bestämmelseort, hvaraf P. sluter att obehagliga afslöjanden konfiskeras på wägen.
Sina swåraste anklagelser har Pauwels gömt till sist. Sålunda beskyller han t.ex. antislafwerisällskapets vid Taganyika trupper att icke ha börjat sin werksamhet med slafhandelns bekämpande utan med höjande af tullen på elfenbenkaravanerna; han påstår widare att en af sällskapets agenter dödat fem slafwar, som en arabhöfding på öfligt sätt öfwerlemnat till honom. Äfwen förekommer det ofta att faktorierna sjelfwa bedrifva slafhandeln, i stället för att bekämpa denna arabernas skändliga handtering. Negrerna behandlas på ett upprörande sätt. För de minsta förseelser erhålla de ända till hundra slag med “chicotten”, en piska af noshörningshud, under det att barnen blifwa slagne med ett trästycke omvexlande på högra och wenstra handen. Wägra de att sticka fram en af de blödande händerna, falla huggen på hufwudet och i ansigtet. Han hade sjelf wid öfre Kongo sett huru man tilldelat en sjuk neger tio slag med chicotten och derpå låtit honom stå 28 timmar bunden wid ett träd. Innan han sattes i frihet erhöll han ytterligare tio slag och allt detta emedan han af hunger stulit en wärdelös frukt.
Hwad Pauwels skrifver om hur de hwite behandlar den swarta qvinnan, om konkubinatet mellan dessa båda samt om införandet af twångsprostitutionen medelst chicotten, derom vilja vi af lätt förstådda skäl iakttaga tystnad och endast upptaga Pauwels slutanmärkning, i hwilken han förklarar, att Kongos klimat är så mördande, att af tusentals wid Kongobanans anläggning sysselsatte arbetare från Kina och Barbados, endast trettio woro vid lif.
Sådana äro M. Pauwels “afslöjanden”, hwilka, som sagdt, wäckt största uppseende i Belgien. De angripna kompanierna kunna väl svårligen undvika att swara på de olika beskyllningarne, och man torde så få weta, hwad som verkligen är sant. Det synes åtminstone för opartiskt folk egendomligt att Pauwels efter sin återkomst från Kongo och med den gjorda sorgliga erfarenheten gjorde sig största besvär, för att ånyo erhålla anställning der. Att han tillbakawisades af alla kompanier, till hwilka han i detta ändamål vände sig, synes just icke egnadt att stärka förtroendet till hans skildringars objektivitet. De ha för öfrigt redan af förut i Kongo anstälda personer skildrats såsom dels osanna och dels öfverdrifna.
Italienska banditer.
Banditerna florera wäl nu för tiden icke så frodigt i Italien som förut, men de finnas ännu på Sicilien och Sardinien, hwarifrån tid efter annan komma underrättelser om, att de fångat en eller annan godsegare för att utpressa penningar af honom, och på fastlandet uppträde de då och då i Kalabrien och i den förra påfwestaden. Detta framgår bland annat af en process, som i dessa dagar egt rum inför domstolen i Viterbo i provinsen Rom. Här hade en så stor mängd anklagade infunnit sig, att man måste dela dem i fem grupper. De äro alla anklagade för att hafwa warit banditernas hjelpare eller hjelpares hjelpare, men sjelfwa röfvarne, som huserat i trakterna omkring sjön Bolseto, har man ännu icke fått tag i.
Emellertid hafwa rättsförhandlingarna bragt i dagen så många upplysningar om deras lif och handlingar, att man kan göra sig en pålitlig bild af ledarne, nemligen Domenico Tiburzi och Domenico Fioravanti, hwilka utfört gerningar, som synas rent af otroliga. Tiburzi, som är född 1847, war ursprungligen arbetare på landet och dömdes 1872 till galererna på lifstid för röfweri och mord. Ett par år derefter lyckades han emellertid att rymma, och sedan har han drifwit omkring i skogarna och left af att wara röfware. Fioravanti war ursprungligen kock, men en wacker dag öfwergaf han sitt fredliga yrke och följde sin onkel Tiburzi ut i fria naturen. I början war denne en grym person, som öfwerföll de resande på öppen wäg, företog nattliga röfwartåg till byar och gårdar på landet, och sträckte till marken alla, som motsatte sig honom. Icke ens sina egna kamrater behandlade han med synnerlig hänsyn; när de råkade i twist med honom eller när de blefwo honom beswärliga och farliga, antingen emedan de wisade för stor ifwer eller beginge dumheter, dödade han dem utan widare. Han skall sålunda hafwa tagit lifwet af flera banditer än polisen, som förföljde hans band.
En af hans bedrifter är följande:
På aftonen den 13 juni 1889 infann han sig jemte en annan bandit wid namn Biagini i staden Montalto hos Rafaelle Gabrielli, som war förwaltare hos markis Guglielni, och befalde honom att följa med. De marcherade nu en längre tid genom skogarne wid Osforeta, tills banditen plötligen stannade och sade: “Der, hwarest den öppna skogen upphör och snåret begynner, ligger Beltinelli. Han dog i går. Sänd bud till polisen och berätta det, men laga så, att wakt hålles wid liket, tills den kommer.” Gabrielli utförde denna order. Den aflidne Beltinelli, som hade twå kulor i kroppen, war, efter hwad som framgick af banditernas samtal, dödad af dem. Denne godsförwaltare gick det nästa år illa. Den 6 augusti 1889 öfwerföllos banditerna af gendarmerna. Tiburzi lyckades undkomma, men hans kamrat, den 67-årige Baigini, blef skjuten. Just då han lade an på gendarmerna, hwilka plötsligen dykte upp i skogen, träffades han af en kula i underlifwet. Man fann hos honom 906 lire i guld och ett silfwer-ur, och på det ställe, der banditerna slagit läger, lång en mängd wapen, klädespersedlar och lifsmedel. Tiburzi misstänkte nu Gabrielli för att hafwa gifwit gendarmerna underrättelse om, hwar han uppehöll sig och beslöt derför att hämnas. Omkring ett år senare arbetade cirka 50 skördemän under Gabriellis tillsyn på ett af markis Guglielnis gods, som låg en half mil från Montalto. Då dessa klockan 9 på morgonen höllo på att äta frukost, störtade trenne till tänderna bewäpnade män ut ur den närliggande skogen. I befallande ton uppmanade de Gabrielli att följa med, och då han wägrade, släpade de honom med sig till Tiburzi, som stod icke så långt derifrån, och hwilken derpå i i skördemännens närwaro nedsköt förwaltaren, hwarwid han yttrade: “Kom ihåg den 6 augusti.” Innan han gick tillade han hotande: “Så straffar man förrädare.” Senare wisade det sig, att Tiburzis förmodan icke war riktig.
Under den sista tiden hade Tiburzi slagit in på en ny wäg. I stället för att öfwerfalla traktens inwånare och med wåld beröfwa dem penningar och gods, hade han beskattat dem efter deras förmögenhet, och dessa afgifter betalades wida punktligare än skatterna till staten. Samtidigt härmed åtog han sig också att sörja för sina skatteinkräfwares säkerhet och tålde inte, att andra sysslade med röfweri. Allmänne åklagaren i Viterbo har sjelf medgifwit, att det på den sista tiden plundrats och röfwats mindre än förut. Tiburzi sjelf lefwer i wälstånd och har till och med då och då deltagit i sina skattskyldigas bjudningar. Hans son Nicola, som å hans wägnar mottog afgifterna, har en förmögenhet på 100,000 lire, eger ett wackert hus och drifwer en inbringande spannmåls- och boskapshandel. Han dömdes till 6 års twångsarbete. Skrifwaren i Fornese, en köping på 3,000 inwånare, hade inbillat prefekten, att han gjorde allt för att upspeja röfvarnes handlingar, medan han i sjelfwa werket höll med dem. Man kunde dock icke anskaffa tillräckligt starka bewis mot honom. Deremot war borgmästaren Castiliani mcyket starkt komprometterad. Han war i sjelfwa werket röfvarnes tjufgömmare, och om han hade welat, hade de för länge sedan warit fångade. Redan för 13 år sedan wille en prefekt hafwa honom afsatt, men han lyckades icke få bort honom. Då Tiburzi för någon tid sedan insjuknade, wårdades han på en af borgmästarens gårdar. Domstolen dömde honom till embetets förlust och ett halft års fängelse.
Från svenska bokmarknaden.
Fahlcrantz & C:o, Stockholm.
Hvarför och huru? Nyckel till naturvetenskaperna af Th. Kahlmeter. Häft. 9—10. Pris 40 öre häftet.
Nord-Amerika af Hasse-Wartegg. Tionde häftet. Pris 40 öre.
C. W. K. Gleerup, Lund.
Shakespeares dramatiska arbeten. Öfversatta af C. A. Hagberg. Häft. 20—21. Pris 25 öre häftet.
Lars Hökerberg, Stockholm.
Handbok för jordbrukare af C. E. Bergstrand. Häft. 7—8. Pris 25 öre.
A. V. Carlssons bokföringsaktiebolag, Stockholm.
Lärobok i helsolära för folkskolan af d:r Henrik Berg. Andra upplagan. Pris 35 öre.
Aposteln Pauli bref i ordagrann öfversättning. Pris 1 krona.
Wilhelm Bille, Stockholm.
Politiska porträttstudier. Andra kammarens män 1893 af en nylandmannapartist. Pris 1 kr. 25 öre.
Rättegångs- och Polisärenden.
Rådhusrätten, måndagen den 21 augusti.
Försummad renhållning.
Uti det till denna dag uppskjutna målet emellan stadsfiskalen Kindbom, åklagare, och målaren J. Holmstén, swarande, om answar för förseelese mot ordningsstadgan, hördes nu såsom wittnen poliskonstaplarne J. G. Andersson och G. Petersson och berättade sammanstämmande: Wid ifrågawarande tillfälle fans i swarandens rännsten orent, hwitfärgadt watten, som jemwäl färgade rännstenen, men hwad det innehöll, wisste icke wittnena.
Swaranden förnyade sin uppgift att några målarepenslar blifwit twättade i det watten, som sedermera utsläppts i rännstenen och färgat densamma.
Sedan målets öfwerlemnats till pröfning, dömdes swaranden att, för hwad han enligt stämningen låtit komma sig till last, böta fem kronor till fördelning enligt 28 § ordningsstadgan.
— Till rådstufwurättens sammanträde denna dag hade stadsfiskalen Kindbom instämt dispontenten John Jeansson att answara för det en större mängd orent watten onsdagen den 16 i denna månad blifwit utsläppt i rännstenen utanför huset № 2 wid Proviantgatan kl. 10,40 f. m.
Swaranden, som instälde sig genom ombud, kontoristen Wiktor Nilsson, bestred åtalet, emedan han icke wisste af, att något orent watten wid omstämda tillfället blifwit i rännstenen utsläppt af honom eller hans folk, men hade så werkligen skett, torde det möjligen härleda sig deraf, att en målaregesäll lärer aftwättat en målarepensel i watten och derefter utslagit detta.
I anledning af swaromålet begärde åklagare uppskof för bewisning. Målet uppsköts derför till måndagen den 28 i denna månad.
— Genom särskilda stämningar hade stadsfiskalen Kindbom till denna dag instämt snickaren K. A. Brodin att answara för det han dels torsdagen den 17 i denna månad underlåtit före klockan 8 på morgonen rengöra och med friskt watten spola rännstenen utanför sin gård № 25 Fabriksgatan, dels försummat borttaga å gatorna utanför samma hus wäxande gräs.
Swaranden förnekade omstämda förseelserna, i anledning hwaraf målet på åklagarens begäran uppsköts till måndagen den 28 i denna månad för bewisning.
— Å tjenstens wägnar hade stadsfiskalen Kindbom till denna dag instämt husegaren B. O. Nilsson, № 7 Molinsgatan, att answara för det han fredagen den 18 i denna månad, kl. 12 på dagen, låtit utsläppa en mängd orent watten i rännstenen wid ofwannämnda gård.
Som swaranden förnekade åtalade förseelsen, blef målet, på åklagarens begäran, för bewisning uppskjutet till måndagen den 28 i denna månad.
Felande gatubelysning.
Stadsfiskalen Kindbom hade till denna dag instämt åkaren, E. G. Johansson, № 63 Storgatan, att answara för det han, som natten till den 15 i denna månad hade en del af Storgatan utanför sin ofwannämnde gård afstängd för stensättningsarbete, icke haft samma gatudel försedd med belysning.
Swaranden bestred åtalet under tillkännagifwande, att en stensättare Olsson åtagit sig allt ifrågawarande arbete, äfwensom att ombestyra belysningen.
Olsson war personligen tillstädes och vitsordade swarandens uppgifter med tillägg, att gaswerket åtagit sig låta en i närheten stående gaslykta brinna och att han derför till och med betalt 80 öre, men att lyktan det oaktadt blifwit släckt. Till bestyrkande af sin sistberörde uppgift inlemnade Olsson ett qvitto från gaswerket, enligt hwilket han “betalt till gaswerket för en lykta som brunnit 16 timmar under nattetid a 5 öre per timma 80 öre.”
Åklagaren åter uppgaf, att lyktan icke warit tänd förr än efter den tid åtalet afsåge, samt öfwerlämnade målet till pröfning.
Utslag i målet kommer att meddelas den 4 nästa september.
— Å tjenstens wägnar hade stadsfiskalen Kindbom inkallat hårfrisören S. G. Thörnqwist, № 27 Kaggensgatan, att answara för det han, som för byggnadsarbete hade en del af Kagensgatan afstängd utanför nämnde gård, under flera nätter försummat å den afstängda platsen hålla föreskrifwen belysning.
Swaranden medgaf, att han, som inhägnat endast en del af trottoaren, under nästlidne wår wisserligen haft platsen belyst, men på senare tider underlåtit detta, enär gaslyktorna ej warit tända och han derför trott det ej wara behöfligt.
Sedan målet öfwerlemnats till pröfning, dömdes swaranden att för erkända förseelsen böta fem kronor till fördelning enligt 28 § i ordningsstadgan.
— Till denna dag hade stadsfiskalen instämt stensättaren J. G. Nilsson att answara för det han, som för reparation hade en del af Fiskaregatan utanför huset № 5 upprifwen och afstängd, natten till torsdagen den 17 i denna månad försummat att å platsen hålla nödig belysning.
Swaranden erkände omstämda förseelsen med förklaring, att husegaren ej war boende på stället och att en i gården boende hyresgäst ej haft någon lykta att låna swaranden.
Målet öfwerlemnades till pröfning och utslag kommer att meddelas den 4 nästa september.
Misshandel.
Efter angifwelse af enkan Emilia Andersson hade stadsfiskalen Kindbom till denna dag instämt rättaren August Ramqwist å Fröbergska uppfostringsanstalten här wid staden att answara för det swaranden den 14 i denna månad skulle hafwa misshandlat angifwerskans å ofwannämnde anstalt intagne son Karl Arvid Andersson.
Wid upprop af målet instälde sig i åklagarens närwaro de enskilda parterna personligen.
Angifwerskan, som erkände, att hon till åklagaren ingifwit den skriftliga angifwelsen, vitsordade densamma och ingaf en så lydande skrift:
“Jag fick underrättelse, att min son Karl Arvid Andersson den 14 sistl. augusti hade blifwit slagen och misshandlad af rättaren August Ramqwist på Norrgård. Jag skyndade genast till Norrgård att taga kännedom om saken. När jag ditkom fann jag min son illa slagen och misshandlad. Ena ögat war hårdt slaget och swullet, blodwite och blodstrimmor samt blånader war i ansigtet, på båda sidor om pannan. Jag widtog genast nödiga åtgärder medelst badning och kalla omslag. Detta skedde på ett sjukrum å Norrgård, der min nämnde son war inne och låg. Kalmar den 21 augusti 1893.
Swaranden bestred att ingå i swaromål å stämningen på den grund, att angifwerskan icke widare är målsman för sin ifrågawarande son, i hwilket afseende swaranden åberopade innehållet i 7 § af det genom kongl. maj:ts nådiga resolution den 16 juli 1880 fastställda reglemente för Fröbergska stiftelsen i Kalmar, lydande samma § i dithörande delar sålunda:
“Öfwer de i anstalten intagna barnen skall styrelsen utöfwa målsmanskap i enlighet med gällande lag och författningar;” tilläggande swaranden, att han i öfrigt fått uppdrag af styrelsen att, i fall af behof, aga pojkarne.
Wid detta förhållande afstod åklagaren från fullföljd af åtalet.
Angifwerskan förklarade, att om hon wetat, att hon skulle afstå ifrån målsmanskapet öfwer sin son, hade hon aldrig lemnat gossen ifrån sig.
Då åklagaren frånträdt fullföljd af åtalet lät rådstufwurätten derwid bero och beslöt att afskrifwa målet från widare åtgärd.
Dömde.
Uppå åtal af stadsfiskalen Kindbom dömdes på grund af skriftliga behörigen bewittnade erkännanden följande personer att böta:
- 1:o) pigan Maria Andersson på Centralhotellet,
- 2:o) hustrun Emma Andersson, № 10 Tullgatan,
- 3:o) källarmästaren H. Witt,
- 4:o) pigan Karolina Gustafsson, № 16 Storgatan,
- 5:o) handlanden Adolf Andersson, № 5 Södra Wallgatan, hwardera 5 kronor för det de å olaga tid i rännsten utsläppt orent watten,
- 6:o) handlanden Carl Berggren och
- 7:o) åkaren C. J. Nilsson, № 21 Proviantgatan, 5 kr. hwardera för uppläggande af byggnadsmaterial, försummat nattetid hafwa platsen försedd med nödig belysning, hwilka samtlige böter fördelas på sätt 28 § ordningsstadgan föreskrifwer,
- 8:o) arbetaren Carl Andersson, № 32 Lindölundsgatan, och
- 9:o) Wiktor Petersson, № 10 Norra Malmgatan, för fylleri å allmän plats här i staden, hwardera 10 kr. till kronan.
Utslag.
Uti målet emellan stadsfiskalen Kindbom, åklagare, arbetaren Alfred Andersson, № 5 Kungsgatan, och poliskonstapeln J. W. Strandberg, målsgare, samt fabriksarbetarne John Andersson och Rudolf Andersson, № 24 Norra landswägen, swarande, om answar för fylleri och misshandel m. m. meddelades nu utslag; och som swarandena genom eget erkännande och de i målet hörda wittnenas berättelser woro lagligen öfwertygade att hafwa lördagen den 15 nästl. juli på aftonen å infartswägen till staden warit af starka drycker öfwerlastade, misshandlat arbetaren Alfred Andersson samt gjort wåldsamt motstånd, då de skolat till waktkontoret afföras och Rudolf Andersson dessutom ej kunnat förneka, att han, på sätt wittnet Landberg berättat, wåldfört sig å poliskonstapeln Strandberg, dömdes: Johan Andersson att böta för fylleri 10 kr., för wåldsamt motstånd wid offentlig förrättning 25 kr. och för misshandel å Alfred Andersson likaledes 25 kr. eller tillsammans 60 kr. samt swaranden Rudolf Andersson för fylleri 10 kr. och för misshandel å Alfred Andersson 25 kr. eller tillsammans 35 kr. samt för wåld å i tjenstgöring stadde poliskonstapeln Strandberg till en månads fängelse. Drest Rudolf Anderson saknar tillgång till böternas gäldande skall han hållas till fängelse i ytterligare 7 dagar.
— Uti målet emellan stadsfiskalen Kindbom, åklagare, samt handlanden Andreas Petersson och hans piga Frida Johansson, swarande, om answar för förseelse mot ordningsstadgan m. m. meddelas följande
“Utslag.
Som åklagaren frånträdt åtalet emot Andreas Petersson, så widt det efter den förseelse, som åklagaren genom stämningen lagt honom till last, warder Petersson i denna del af målet från answar frikänd; men enär swaranden Petersson uti en till rätten i målet ingifwen skrifwelse yttrat sig smädligt om åklagaren, dömdes han, jemlikt 10 kap. 5 § strafflagen, att härför böta 5 kronor till kronan.
Hwad Frida Johansson beträffar, så, enär hon erkänt, att hon wid omstämda tillfället utslagit orent watten i rännstenen, dömdes hon jemlikt 17 § i ordningsstadgan för rikets städer att för hwad hon sålunda låtit komma sig till last böta 5 kronor till fördelning enligt 28 § i samma stadga.
Spridda nyheter från utlandet.
Sjuka perlor. Erkehertiginnan Rainer i Wien eger perlor af sällsynt skönhet, hwilka dock nu börjat mista en del af sin glans. De hafwa, enligt hwad sakkunniga förklarat, blifwit “sjuka”. Häremot gifwes endast ett medel: perlorna måste åter nedsänkas i hafwet, och här böra de förbli i flera år. Med anledning häraf har af dykare förfärdigasts ett slags klippbur i Adriatiska hafwet utanför slottet Miramare, och här hafwa nu erkehertiginnans dyrbara perlor blifwit nedlagda för att efter genomgången “wattenkur” återfå sin ursprungliga skönhet.
Från ryska gränsen har “B. Tgbl.” fått sig tillskickade följande stämningsbilder.
I en restaurant i Eydtkuhnen, preussiska ostbanans ändstation mot Ryssland, begär en herre ett paket bästa ryska cigaretter.
“Önskar ni dem förtullade eller oförtullade?” frågar kyparen.
“Hwad kosta de förtullade?”
“Twå mark.”
“Och de oförtullade?”
“Twå mark.”
“Lika mycket.”
“Ja”, säger kyparen, “wi få betala smugglarne så dyrt.”
Den andra, ej mindre karakteristiska episoden hade till skådeplats en brunnsort längre söderut, likaledes nära ryska gränsen. Här wistades såsom badgäster en arkitekt och hans fru från Belgrad. Hos dem infann sig en dag en kringwandrande försäljerska och bjöd ut sitt kram. Hon fick ingenting sälja, men innan hon aflägsnade sig, tog hon upp en liten låda cigarrer, som hon bjöd ut åt arkitekten med begäran att denne åtminstone skulle låta henne få sälja dessa. Arkitekten war ej obeweklig, utan köpte lådan och tände efter en stund en af cigarrerna. Men i detta ögonblick öppnades dörren, en tulluppsyningsman trädde in och konfiskerade cigarrerna. Dessutom dömdes arkitekten ännu samma dag till 25 floriners böter derför att han “köpt insmugglade cigarrer”. Nu är emellertid att märka, att det war försäljerskan sjelf, som, sedan hon sålt de insmugglade cigarrerna, underrättat tulltjenstemannen härom. Belgradsbon fick betala, och försäljerskan erhöll till på köpet i sin egenskap af angifwarinnan sin andel af bötessumman.
Siffror ur en jettestads historia. I London utgifwas öfwer 400 tidningar af alla slag, af hwilka twå tryckas på spanska språket. Ensamt till morgontidningarna inflyta omkring 10,000 annonser i weckan. Man har beräknat, att hwarje dag i weckan tryckas i morgontidningarnas rotationspressar inemot 1,000 engelska mil papper. Sammanlagda storleken af dessa tidningar uppgår till öfwer 30,000,000 nummer i weckan. Omkostnaderna för tidningarnas utgifwande i London uppgår till den sammanlagda summan af 216,000 kronor dagligen.
Tio millioner bref utdelas hwarje wecka i London af 4,000 brefbärare, hwilka tillsammans tillryggalägga en sträcka, motswarande en promenad twå gånger rundt jordklotet. Förra året blefwo under en dag i julweckan expedierade på generalpostkontoret i London 10,000,000 postförsändelser, en totalsumma, som hwarken förr eller senare uppnåtts ware sig i England eller något annat land. Londonborna skrifwa mer än 57,000 bref dagligen, för hwilka åtgå 135 liter bläck, och hwarje inwånare mottager i medeltal twå bref i weckan. Man påstår, att årligen expedieras i London twå gånger så många bref som i Skottland, Irland och Wales tillhopa under samma tid.
Antalet af till London anlängda telegram uppgick under föregående år till 6,600,000. Sammanlagda längden af telegraftrådar, som löpa öfwer Londonbornas hjessor, utgör 10,000 engelska mil, under det att de i jorden nedlagda trådarna representera en längd af 34,000 engelska mil. I sällskap med dessa under jorden nedlagda trådar befinna sig gasrören, som uppnå en sammanlagd längd af 3,200 och wattenledningsrören 4,500 mil. 14,000 wattenposter finnas på Londons gator. Tolf procent af det watten, som behöfwes för jettestadens räkning, tages från artesiska brunnar, och en månad erhöllo Londonborna mer än 391,000,000 liter watten dagligen från den ryktbara New River nära London.
Mordförsök, begångna af barn. Från en ort i Nedre Schlesien berättas följande ruskiga historia: En ännu ej tolfårig son till en egendomsegare S. war ute på fältet och lekte med en annan jemnårig gosse, sonen till en landtbrukare Heinrich. Några päron gåfwo anledning till att pojkarne råkade i häftig twist med hwarandra, under hwars förlopp S. utstötte den hotelsen, att han skulle skära af halsen på Heinrich. S. begaf sig derpå hem, skaffade sig en knif och gick åter ut på fältet. Här kastade han den betydligt mindre Heinrich omkull i ett dike, satte knäna på hans bröst och tillfogade honom ett djupt sår i halsen. Af den stackars gossens rop om hjelp kallades emellertid folk till stället och befriade honom.
En annan liknande händelse — i så måtto, att det är ett barn, som gjort sig skyldigt till blodsutgjutelse — tilldrog sig nyligen i Grabow i Preussen. Der fann man på morgonen i en landtbrukares hus den gamla farmodern liggande sanslös på golfwet nedanför sin säng med hufwudet så godt som krossadt. Bredwid låg en blodig hammare. Den femtonåriga dottern i huset, som hade sin sofplats inne hos farmodern, war förswunnen tillika med en större penningsumma, fönstret stod öppet, men dörrarne woro reglade inifrån och måste uppbrytas. I ett qwarlemnadt bref meddelade flickan, att det war hon, som begått blodsdådet, detta derför att hon aldrig erhöll några penningar. Man twiflar på, att den gamla gumman kommer sig efter de förfärliga sår, som bibragts henne.
— Stilla wink. Rekonvalescenten: “Säg mig doktorn, kan inte en plötslig förskräckelse framkalla ett återfall i min sjukdom?”
“Jo, wisserligen.”
“Då will jag be doktorn ta det i betraktande, då doktorn gör upp räkningen.”
Jordbruk, handel och näringar m. m.
Höuppköp för Frankrike.
I dessa dagar uppköpas i Danmark enligt Thisted Amtsavis stora partier hö, särskildt hö af odlad jord, men också en del ängshö. En enda agent har köpt mellan 6- och 700,000 skålpund. Höet skall skickas till Frankrike, der höskörden totalt misslyckats på grund af torka. För hö af det förra slaget betalas 4 ½ öre skålpundet och för ängshö 3 öre, så att det blir en utmärkt affär för de landtmän, som i år kunna undwara hö. Flerestädes i Thistedstrakten har man å landtegendomar af helt ordinär storlek sålt hö för mellan 3- och 500 kr. och å större gårdar för ända till 1,000 kr. Ett så högt pris för hö har man aldrig förr hört talas om.
| Singers | ||
| Improved- | ||
| och | ||
| Vibrating- | ||
| Symaskiner | ||
| utmärka sig genom en mängd fördelar, af hvilka särskildt framhållas: | ||
| Arbeta hastigt, lätt och nästan ljudlöst! | Teckning av symaskin | Sy med finare nålar än andra Symaskiner! |
| Spolen rymmer dubbelt så mycket tråd som en vanlig spole! | ||
| Spolhållaren eller skytteln är s. k. sjelfträdande! | ||
| Undertrådens spänning regleras utan att man behöfver upptaga spolhållaren! | ||
| Nålens insättande sker utan något nålmått, enkelt och lätt! | ||
| Pressarfoten lyfter högt! | ||
| Stort utrymme under armen! | ||
| Maskinerna äro utan kugghjul! | ||
| Alla för slitning utsatta delar äro ställbara och af finaste stål! | ||
| Improved- och Vibrating-Symaskinerna lämpa sig väl för de finaste som de gröfsta arbeten! | ||
| Maskinerna äro skyddade mot efterapning genom patent, äfven i Sverige, och försäljas under garanti, äfven på billigaste afbetalningsvillkor! | ||
| O B S! Gamla eller icke ändamålsenliga symaskiner tagas i utbyte. | ||
| Singers Filialer. | ||
| Kalmar, Karlskrona, Wisby. | ||
Foderämnena och smörets qvalitet.
Ur ett af d:r Fleischmann i Königsberg hållet föredrag meddela wi efter J. T. följande:
- Frusna rotfrukter, förderfwade oljekakor, mögladt hö och halm och mögliga maltgroddar böra alldeles undwikas wid utfordringen af mjölkkor.
- Anwändes drank, dref eller mäsk till foder, så tillses, att icke för mycket gifwes för dag, och att djur om 1,000 skålpund lefwande wigt alltid erhålla minst 10 skålp. torrfoder, samt att hela foderrationen må innehålla tillräcklig mängd smältbar protein.
- Har man kålrabbi till utfordring, skall man se till, att den dagliga qvantiteten blir lagom stor. Så snart detta ej förtäres med god aptit och rabbin ej smältes fullständigt, kan man wara temligen säker på att mjölken och smöret erhålla bismak.
- Wid drankfodring bör mycket noga tillses, att rester, som finnas qwar i krubborna, ej få surna, utan dessa twättas wäl rena dagligen och bestrykas minst en gång i weckan med kalkmjölk.
- Alla slag af rotfrukter och annat wattenhaltigt foder uppblandas med ⅛ af sin wigt halmhackelse.
- Potatis blandas med sin halfwa wigt hackelse. Mera än 16 skålp. potatis för 1,000 skålp. lefwande wigt får ej i rätt tillstånd utfodras på mjölkkor. Will man utfodra större mängd sådana böra de ångkokas.
- Bönor, ärter och wicker lämpa sig ej till kofoder.
- Af oljekakor, alla slag, får ej gifwas mera än 2,35 skålpund af hwardera sorten i blandning.
- Om wintern särdeles wid riklig utfodring af halm och potatis, blir smöret gerna hårdt. Under sådant förhållande får man ej försumma att gifwa ½ till ett skålp. rapskakor, då dessa besitta egenskapen att göra smöret mera böjligt och af en passande konsistens.
- Mycket passande och goda fodermedel, jemte godt hö, äro hwetekli och gröpe.
- Ärtgröpe, äfwensom större mängder af korngröpe böra aldrig gifwas åt mjölkkor.
- Om också ej alldeles fullkomligt säkert, torde man dock i praktiken lägga märke till, att smör af hård konsistens erhålles wid utfodring med ärt- och wickergröpe, rågkli, linfrökakor, bomullsfrökakor, palmoljekakor och palmmjöl, men att smör af lösare konsistens fås wid utfodring med rapskakor, hafregröpe och kli, samt att utan märkbart inflytande äro hwete-, korn- och råg-gröpe, jordnötskakor, kokoskakor och maltgroddar.
- Djuren böra hafwa ett icke blott wälsmakande, utan äfwen kraftigt och närande foder, samt dagligen erhålla ett passande mått salt och godt drickswatten.
- Bästa och hållbaraste smöret erhålles, då korna erhålla godt hö, hwetehalm, lagom mängd betor eller rofwor, hafregröpe, hwetekli och rapskakor och allt gifwes i torrt tillstånd.
Kalmar skeppslista
de 20—26 aug.
Inkomne:
D. 21. Skon. Hans Olsen, M. B. Midböe, fr. Marseille, gödning; gal. Ruku, A. Swensson, fr. Steinberghoff, tom; gal. Nordstjernan, O. Thorsson, fr Åhus, d:o. D. 22. Skon. Engelbert, N. O. Rosenqwist, fr. Degerhamn, d:o; skon: Sjöfröken, J. Olsson, fr. Danmark, fotogén; skon. Ida, L. W. Widström, fr. Flensburg, barl. D. 23. Skon. Carl August, J. Henriksson, fr. Danmark, fotogén. D. 24. Skon. Stark-Odder, N. B. Siltberg, fr. Oscarshamn, slipstenar; skon. Anna, N. T. Mogensen, fr. Bornholm, sand; gal. Glittner, O. T. Bäckström, fr. Schleswig, om.; ångf. Clara, R. F. Krull, fr. Allinge, d:o; gal. Henrik, J. Olsson, fr. Tillingenabben, d:o; ångf. Frigga, R. Ericsson, fr. Ryssland, råg; brigg. Dellina, G. Wallin, fr. England, stenkol; skon. Elin, O. Högqwist, fr. Danmark, tom; skon. Cato, P. A. Petersson, fr. d:0 d:o; skon. Christian, R. B. Hansen, fr. Cappeln, tom. D. 26. Skon. Gertrud, J. F. Fromén, fr. Faro, d:o; ångf. Alne Holme, J. G. Turnen, fr. Halmstad, jernwägsskenor.
Utgångne:
D. 21. Skon. Amphion, F. O. Löfström, t. Timmernabben, tom; gal. Elisabeth, N. O. Damgren, t. Danmark, träw. D. 22. Skon. Banken, J. Jönsson, t. Warnemünde, d:o. D. 23. Skon. Catharina, A. J. Sjögren, t. Flensburg, d:o. D. 25. Skon. Primrose, G. F. Holmqwist, t. Leith, d:o; skon. Ida, L. W. Wiström, t. Landskrona, kli; skon. Wälgången, A. R. Johansson, t. Neustadt, träw.; skon. Swanen, Chr. Sode, t. Danmark, d:o. D. 25. Gal. Gudmund, J. B. O. Borby, t. Danmark, d:o; skon. Donia, J. N. Wiström, t. Arnis, d:o D. 26. Ångf. Frigga, R. Eriksson, t. Ryssland, tom.
— Visst gör jag det, svarade clownen. Jag lemnar ingen vän i sticket i olyckan.
— Endast läkaren kan hjelpa denne skadade. Är han svårt sårad?
— Det vet inte ens doktorn ännu. I alla fall skall jag erbjuda fru Farmer min tjenst. Jag tror att hon kan behöfva den.
— Fru Farmer! sade Reinhard hånande och med ett hemlighetsfullt leende. Vet du hvem eller hvad hon är? Jo, en född grefvinna och hennes man heter inte heller Farmer utan något annat. Han är också af adel.
Den högsta öfverraskning speglade sig i Johns drag och han såg på sin kusin med stel blick.
— Dumheter! sade han.
— Nej, det är sant, menade Reinhard. Jag skall säga dig det en annan gång; nu måste jag gå hem och äta middag.
Clownen såg efter honom med en skakning på hufvudet.
— Miss Elli en adelsfröken! mumlade han. Om det är sant så — men jag har ju redan afsagt mig denna sköna dröm. Hvad kan också en stackars clown bjuda en sådan flicka?
Han banade sig långsamt väg genom den gapande mängden och inträdde i huset för att erbjuda den olyckliga familjen sina tjenster.
