beskattningar på Adeln; att han emot Rådets vilja och antagna stadgar gjort en mängd af förändringar i Riket, som icke kunde annat än bereda dess undergång; m. m. Sluteligen förbundo de sig, i den heliga Treenighets namn, och vid sin heder, sitt lif och sin egendom, att försvara och rädda Fäderneslandet. Af de som voro i förbundet, vågade likväl icke mer än nio att underskrifva denna Akt, hvaribland voro fyra Biskopar. Rikskanslern Mogens Göe satte sig isynnerhet deremot, såsom ett förhastadt och farligt steg. Han föreställde de andra, att de endast skulle åstadkomma oroligheter i Riket, hvilka kunde blifva af svårare följder än de olyckor de ville afvärja. Men hans föreställningar hade ingen verkan
tidehvarf hade godt förråd. Alla de missgerningar, för hvilka Konungen beskyllades, trodde man vara en följd af hennes råd, och hennes myndighet var verkeligen ganska stor.
