en undersåtes lif eller välfärd för ett hinder, hvars undanrödjande icke behöfde annan dom än ett maktspråk. Om också en Konung är skyldig att hålla de förbindelser han ingår då han uppstiger på thronen; om samfundets högsta lag sätter det helas trygghet framför Regentens personliga godtycke, då ägde Dannemarks så väl som Sveriges Råd en oemotsägelig rätt att upphäfva den lydnad de svurit Christjern, äfven om det icke uttryckeligen förbehållit sig den. Visserligen skall det alldrig felas smickrare, som hos despotiskt sinnade Regenter nära den öfvertygelsen, att de äro öfver de lagar de besvurit, och att undersåtarnes lugn är en ringa uppoffring åt deras ära; men om menskligheten kan önska något straff öfver dessa sina fiender, måtte då deras straff blifva att sjelfva bevittna följderna af de lärdomar de yrkat, och erkänna genom sin fruktan huru litet den Furste förtjenar efterverldens loford, som för sin egen
Sida:Kalmare unionens historia III.djvu/127
Den här sidan har korrekturlästs
— 127 —
