härar bestodo endast i oöfvadt manskap, och Hertigen hade sjelf icke tillräckligt af krigsfolk att med afgörande framgång föra kriget. Christjerns fruktan understödde honom; denne Furstes flyckt lemnade Revolutionen all den tid den behöfde för att utveckla sig, och Fredrik kunde i all trygghet infinna sig i Viborg, der Jutlands Ständer voro församlade, och der han genast blef utropad för Konung.
Adeln, som egenteligen varit upphofvet till Regerings-förändringen, försummade icke att på det mest oblyga satt begagna sig deraf; och Fredrik, som kanske dels af tacksamhet trodde sig skyldig att göra någon uppoffring af sin makt, dels icke fann tillfället tjenligt att tvista derom, beviljade allt hvad som begärdes. På en gång uppsteg således Adelns myndighet till den högsta grad den kunde hinna. Den erhöll rättigheten öfver sina underhafvandes lif, till deras ägendom
