förlyckligas under freden. Då skola Svenska män återvinna sin urgamla ära under Svensk Öfverhet, då skall den vacklande thronen befästas, och grunden läggas till en oafbruten sällhet för våra efterkommande.”
Uppeldad af detta tal beslutade menigheten genast att tillbjuda Gustaf Eriksson Kronan; men Gustaf, som antingen verkeligen fruktade de faror, hvilka under flera sekler varit likasom oupplösligen fästade dervid, eller endast ville att man skulle anse emottagandet deraf såsom en ny välgerning, vägrade hvad man tillböd honom, och rådde sina landsmän att välja någon annan. Detta sätt att genom svårigheter upplifva ett folks allmänna önskan hade sin vanliga verkan: man fruktade att förlora den ende som ansågs värdig att bestiga thronen, den ende som ansågs skicklig att upplyfta Riket ur sin vanmakt. Gustaf öfverhopades med böner och föreställningar, några gingo så långt i sin
