Med en obeskrifvelig glädje såg man i Malmö den väntade hjälpen anlända. Brist på lifsmedel hade redan börjat att röja sig. Den skyndsamhet hvarmed Norby framträngt hade icke lemnat invånarne tillfälle att förse sig med hvad de behöfde under en hämmad tillförsel, och den ökade folkmängden förtärde så mycket snarare det lilla förrad som fanns. Denna stad var således räddad, men man hade likväl att strida med en fiende, som i antalet af sina
dem äfven veta, att sedan hans Svåger Kejsaren nu hade vunnit en fullkomlig seger öfver Konungen i Frankrike (Frans I.), skulle han uppfylla det löfte han gifvit, och personligen komma att insätta Christjern i sina förra rättigheter, då alla de som befunnos brottsliga skulle på det strängaste blifva straffade, så vida de förut icke godtgjorde sitt fel och gingo Norby tillhanda. Det var således af medlidande som Christjern ville varna dem förut, på det att de oskyldige icke skulle lida med de skyldige, och de som felat måtte äga ett tillfälle att rätta det, m. m.
