motståndare var i hans våld. Christjerns fortfarande hotelser, att med sin Svågers bistånd återtaga sin thron, höllo de rådande i en beständig oro, och i denna belägenhet biföllo de gerna att ingå i de underhandlingar som föreslogos af den flyktige Konungens vänner. Hertigarne af Meklenburg voro de ifrigaste. Genom deras bemödande utsattes omsider en sammankomst som hölls i Lybeck. De Danska fullmäktiga voro berättigade att lofva Kronan åt Hertig Johan, Christjerns son, efter Fredriks död, hvaremot Fredriks son, Christian, skulle blifva ensam ägare af Hertigdömena. Johan skulle åtnjuta en årlig pension tills han kom i besittning af Kronan, men han skulle förbinda sig att icke följa sin fars efterdöme, icke hämnas på dem som afsatt honom, och icke kalla honom tillbaka i Riket, ifall han lefde då Johan besteg thronen. Häremot skulle Christjern högtideligen både för sig och sina öfriga efterkommande afsäga sig
Sida:Kalmare unionens historia III.djvu/166
Den här sidan har korrekturlästs
— 166 —
