i sin värdighet af sin företrädare. Sturen, som såg sig bedragen, tänkte likväl ännu att blidka sin fiende genom ett höfligt bref; men Ärkebiskopens öfvermod kunde icke böjas af foglighet. Han använde de utvägar hans stånd lemnade honom att verka på presterskapet, och tillfället af sitt uppstigande på Ärkebiskops-stolen att genom präktiga gästbud samla och öka sitt parti. De missnöjdas sammankomster och rådplägningar skedde nu så offenteligen, att de tycktes icke en gång vilja fördölja dem.
Oenigheten emellan Riksföreståndaren och Ärkebiskopen öktes ännu genom enskilta fiender, som genom tjenstaktiga, kanske ofta öfverdrifna, berättelser gåfvo deras ömsesidiga företaganden en elak uttydning. Sturen, som allt för lätt styrdes af sina rådgifvare, var redan färdig att låta sin harm utbryta i ett verkeligt krig, då några af Biskoparna genom sin bemedling lyckades att stilla honom. Men