detta ömsesidiga nekandet gaf likväl åt båda partierna en inbillad triumf. Riksdagen slutades således, utan att någon ting vidare blef afgjordt i anseende till Religionen; Konungen fortfor att beskydda de Lutherska, och Biskoparne fortforo att beklaga sig deröfver; de påstodo tillika att Köpenhamns slott, som man valt till sammankomsten, var ett misstänkt ställe, der de voro omgifne af beväpnadt folk, och skulle dömas af en okunnig menighet. Dessa förklaringar, likasom deras öfriga bemödande, hindrade emedlertid icke Evangeliska läran att vinna en tilltagande framgång, och i början af följande året (1531) ingick Fredrik i det Smalkaldiska förbundet.
Dessa Religions-tvister, under det de å ena sidan utspridde ett allmännare ljus, ökade de å andra sidan det parti som icke allenast önskade utan äfven bemödade sig om att åstadkomma en ny Revolution. Efter många fruktlösa löften hade
