bland Europas makter, hvilket det förut icke ägt.
Kalmare Unionen var emedlertid för alltid bruten; mellan Sverige och de öfrige tvenne Nordens Riken då Gustaf Wasa upphöjdes till Konung, mellan Norrige och Dannemark då det förra började att anses som ett lydrike under det sednare. Att Sverige under sin förening med Dannemark hvarken varit mäktigt eller lyckligt, derpå hafva vi haft tillfälle att framställa ett öfverflödigt antal bevis; men alla dessa vittna tillika att grunden till olyckan och vanmakten icke låg i föreningens natur. Det synes derföre som det förhatliga begrepp, hvilket man i Sverige alltid sökt att fästa vid Kalmare Unionen, hade ännu en annan grund än de af historien uppteknade händelser. Det är åtminstone icke osannolikt, att de styrande i Sverige stundom ansett det såsom tillhörande sin politik, att genom
