antagas. Gustaf Eriksson, och Hemming Gadd, jemte fyra andra Herrar utnämdes härtill, och borde, efter öfverenskommelsen, infinna sig i Kongshamn, dit andra gislare skulle ifrån Danska flottan skickas till deras säkerhet. En gynnande vind att återvända till Dannemark, ingaf emedlertid Konungen andra tankar. Han afskickade ett skepp med hundrade man, att uppbringa det lilla fartyget som förde de Svenska Herrarne och föra dem till honom. Deras följeslagare voro för få att tillåta dem något våldsamt motstånd, de måste således anförtro sig åt det föregifvandet att afsigten endast var ett vänligt samtal, och Christjern, glad öfver framgången af sin trolöshet, afseglade med sitt rof, i fullt beslut att med ökad styrka återkomma.
Sveriges inkräktning kunde icke annat än vara ett vigtigt ändamål för en Prins, som icke allenast eftersträfvade eröfringens ära, utan, kanske ännu mer, despotens välde. Naturen hade försett honom med
