förmåddes han att rädda Christjern ifrån en oundvikelig undergång, emot förhoppningen om en fred, hvilken endast var möjlig att vinna genom hans fiendes förstoring. Seende sig oupphörligen bedragen fattade han omsider ett nästan lika ytterligt misstroende till alla af Rådet, och sedan Gustaf Eriksson och Hemming Gadd blifvit ryckta ifrän honom, skänkte han sin vänskap åt personer som på intet sätt voro värdiga den, och ökade derigenom de storas missnöje utan att stärka sitt eget anseende. Allmogens kärlek följde honom emedlertid oafbrutet, och genom denna kärlek var han icke mindre fruktansvärd för sina fiender än genom sin personliga tapperhet.
Sten Stures död försatte Riket i den yttersta förvirring. Menigheten, utan nog upplysning att kunna skilja emellan Regenten och Fäderneslandets allmänna bästa, frågade för hvem den skulle strida, och tycktes mest vara hågad att taga till
