Den här sidan har korrekturlästs
— 48 —
vägen ett stort nederlag. Uppmuntrade af sin framgång anföllo Svenskarna sjelfva detta läger, Långfredagen, sedan de fått förstärkning dels ifrån Stockholm, dels ifrån Bergslagen, och understöddes af ett starkt snöfall. Vinden låg Danskarna i ögonen och hindrade dem att se sina fiender; den fuktiga snön klibbades under hästarnas fötter och gjorde att dessa föllo tillika med sina ryttare. Skjutgevären kunde icke nyttjas[1]. Många af de Danska stupade, och deras nederlag skulle varit fullkomligt, om de Svenska ägt någon anförare som vetat att fullfölja anfallet; men seende sig redan segrande skingrades de, några rusade in i staden
för
- ↑ För vissa läsare torde den anmärkningen icke vara öfverflödig, att skjutgevären hade denna tiden icke på långt när hunnit den fullkomlighet som de sedan fått. Handgevären hvilade på ett slags gaffel som nedsattes i jorden och påtändes sedan med en lunta.
