så angelägen. Endast hans förklädning räddade honom för att blifva upptäckt. Men äfven under sin bondedrägt sökte han att uppmuntra bönderna till motstånd, och talade ofta till dem då de om helgedagarna voro församlade vid kyrkorna. Hans föreställningar voro likväl förgäfves. Allmogen, ledsen af det långvariga kriget, fann icke sin fördel vid att uppresa sig emot ett välde af hvilket de ännu icke erfarit några obehagliga följder. Omgifven af faror genomvandrade Gustaf således Småland och Östergöthland, och framkom ändteligen till Tärna i Södermanland, som ägdes af hans svåger Joachim Brahe. Stockholm hade nu redan gifvit sig; hela Riket hade hyllat Christjern, och Gustafs egna slägtingar önskade att bibehålla det lugn som tycktes vara vunnet. Men lika så litet de ville gifva akt på Gustafs föreställningar, lika litet kunde deras böner och varningar öfvertala honom att begära Christjerns nåd.
Sida:Kalmare unionens historia III.djvu/58
Den här sidan har korrekturlästs
— 58 —
