ärelysten hyste han tillika det djupa misstroende som alltid följer begäret till envälde. Svenska Kronan var vunnen, men hvad tryggade honom i besittningen af denna eröfring! Hans företrädares efterdöme visade huru lätt hans välde var störtadt, huru ringa anledning missnöjet behöfde för att uppresa sig. De förbindelser han underskrifvit inskränkte hans makt. Då han i spetsen för en segrande här sett sig tvungen att emottaga lagar, huru skulle han sjelf kunna föreskrifva dem då inga härar gjorde honom fruktad. Han hade utblottat sina förra Riken för att inkräkta Sverige, och han kunde utan möda förutse att hans företag var fruktlöst så länge Aristokratien bibehöll sin gamla makt.
Kanske skulle Christjerns eget ljusa förstånd hafva lärt honom att till detta ändamål använda de medel, som med fördel blifvit begagnade af andra Konungar i hans tidehvarf; men bländad af sin
