förde ordet och var på en gång anklagare och Domare. Ibland de som fängslades voro Biskop Matts i Strengnäs, Biskop Vincent i Skara, största delen af Svenska Rådet och Stockholms Magistrat. Domrarne, som alla utom Beldenak voro Svenskar, hade endast att afgöra om de anklagade gjort sig, skyldiga till det straff som Romerska lagen ålägger kättare, och kanske anade de icke det grufliga bruk man ämnade göra af deras förklaring; deras yttrande var hastigt och efter Konungens önskan, och det uttyddes som en dödsdom. Bödlar skickades genast att underrätta de fängslade om sitt öde. Förgäfves begärde de biktfäder för att bereda sig till döden; de ansågos som kättare och nekades äfven Religionens tröst i sina sista ögonblick.
I en ryslig ovisshet väntade Allmänheten utgången af detta olycksbådande uppträde. Dess utveckling dröjde icke länge. Den 8 November var den dag
