Några dagar efter blodbadet i Stockholm blef Gustaf underrättad om sina slägtingars öde, och fann derigenom hvad han sjelf hade att frukta. Han samlade genast de dyrbarheter han kunde medföra, och begaf sig på vägen åt Dalarna, åtföljd af en betjent, på hvilken han trodde sig kunna lita, men som rymde bort, sedan han försökt att frånstjäla honom den ägendom han förde. Ensamt och ännu mer i fara att igenkännas, fann Gustaf nu, att han endast under ett lånadt utseende kunde blifva okänd för sina förföljare. Han klädde sig derföre som bonde, och gick att arbeta för dagspenning. Under denna kringvandring upptäckte han sig för åtskilliga af sina fordna bekanta som bodde der i landskapet, och ville uppmana dem till något företag emot Danska väldet. Flera gånger var han nära att blifva förrådd, och anlände efter flera sällsamma öden till Rättviks församling, der han en
Sida:Kalmare unionens historia III.djvu/83
Den här sidan har korrekturlästs
— 83 —
