— allt lät mig förstå, att om jag icke redan första gången skaffade mig makt över denna glömska och nyckfulla natur, skulle hon vara förlorad för mig.
— Seså, är det verkligen ert allvar, vad ni säger? frågade hon.
— Mitt fulla allvar.
— Men varför har ni icke sagt mig det förut?
— När skulle jag gjort det?
— Dagen efter den, då ni blev presenterad för mig på Opéra-Comique.
— Jag tror, att ni skulle tagit mycket illa emot mig, ifall jag kommit.
— Varför det?
— Därför att jag varit dum kvällen förut.
— Det är sant. Men ändå älskade ni mig redan den tiden?
— Ja.
— Vilket icke hindrade er att lugnt krypa till kojs och somna efter spektaklet. Den där heta kärleken känner man till.
— Därvidlag tar ni fel. Vet ni, vad jag gjorde den där aftonen på Opéra-Comique?
— Nej.
— Jag väntade på er utanför café Anglais. Jag följde efter vagnen, som förde bort er och edra tre vänner, och när jag såg er ensam stiga ur och ensam gå upp till er, kände jag mig mycket lycklig.
Marguerite brast i skratt.
— Vad skrattar ni åt?
— Åt ingenting.
— Jag besvär er, säg mig det, annars tror jag, att ni gör narr av mig.
— Lovar ni att icke bli ond?
— Vad skulle jag ha för rättighet till det?
— Nåväl, det fanns ett utmärkt skäl, för att jag gick upp ensam.
— Vilket?
