något efteråt kommer att inträffa! Jag har väl aldrig sett maken till människa!
— Det är därför, att ingen någonsin älskat er såsom jag.
— Seså, uppriktigt sagt, älskar ni mig då så mycket?
— Så mycket det är möjligt att älska, tror jag.
— Och det har varat allt sedan…?
— Allt sedan en dag då jag såg er stiga ur vagnen och gå in i Susses butik, för tre år sedan.
— Vet ni, att det är sannerligen vackert! Och vad skall jag göra för att belöna så mycken kärlek?
— Ni skall älska mig en smula, sade jag med en hjärtklappning, som nästan hindrade mig att tala; ty trots de halvt gäckande småleenden, varmed hon ledsagat hela detta samtal, föreföll det mig, som om Marguerite började dela min förvirring, och som om jag nalkades den så länge efterlängtade stunden.
— Nå, och hertigen då?
— Vilken hertig?
— Min gamle svartsjuke beskyddare.
— Han får icke veta det.
— Men om han skulle få det?
— Så förlåter han er nog.
— Å nej! Han överger mig, och vad skall det bli av mig?
— Ni riskerar ju detta för en annan.
— Hur vet ni det?
— Av er tillsägelse att icke släppa in någon i natt.
— Det är sant; men han är en vän på allvar, han.
— Som ni dock icke tycks bry er mycket om, efter ni stänger er dörr för honom vid en sådan tid.
— Det tillkommer icke er att förebrå mig det, då det var för att taga emot er och er vän.
Jag hade småningom närmat mig Marguerite, lagt armarna kring hennes liv, och jag kände hennes smi-
