— Och när får jag återse er? frågade jag, slutande henne i mina armar.
— När den där kamelian ändrar färg.
— Och när ändrar den färg?
— I morgon kväll mellan elva och tolv. Är ni nöjd?
— Och det frågar ni!
— Icke ett ord härom åt er vän eller Prudence eller någon som helst annan.
— Det lovar jag er.
— Seså, kyss mig nu, och låt oss gå in i matsalen igen.
Hon räckte mig sina läppar, slätade på nytt sitt hår, och vi lämnade rummet, hon sjungande, jag halvt förryckt.
I salongen stannade hon och sade med låg röst:
— Det måste förefalla er underligt, att jag genast är färdig att säga ja till er — vet ni hur det kommer sig?
— Det kommer sig därav, fortsatte hon, i det hon tog min hand och tryckte den mot sitt hjärta, så att jag kände dess häftiga, oregelbundna slag, det kommer sig därav, att eftersom mitt liv skall bli kortare än andras, jag lovat mig själv att leva så mycket fortare.
— Tala icke så där, jag besvär er.
— Å, trösta er, inföll hon skrattande, hur kort tid jag än har att leva, kommer jag alltid att leva längre, än vad ni kommer att älska mig.
Och hon trädde sjungande in i matsalen.
— Var är Nanine? frågade hon, då hon såg Gaston och Prudence ensamma.
— Hon har somnat inne i er sängkammare under väntan på, att ni skall gå och lägga er, svarade Prudence.
— Den stackaren! Jag tar livet av henne! Seså, mina herrar, det är tid för er att gå.
Tio minuter senare avlägsnade vi oss, Gaston och
