stodo för mig utan skuggor, utan hinder och glatt eskorterade av den stundande aftonens förhoppningar. Jag klädde mig i hast. Jag var nöjd och belåten och i stånd till de ädlaste handlingar. Hjärtat slog av glädje och kärlek. En stilla feber brann i mina ådror. Jag bekymrade mig icke längre om orsakerna, som oroat mig, innan jag somnade. Jag såg nu endast resultatet, jag tänkte endast på den stund, då jag skulle få återse Marguerite.
Det var mig omöjligt att stanna hemma. Mitt rum tycktes mig allt för litet för att rymma min lycka; jag behövde hela naturen för att utgjuta mig.
Jag gick ut.
Jag tog vägen över rue d'Antin. Marguerites kupé väntade utanför hennes port; jag styrde kosan åt Champs-Élysées. Jag älskade alla jag mötte, utan att känna dem.
Vad kärleken gör en god!
Efter att en timme ha gått av och an mellan rundeln och Marlyhästarna såg jag på långt håll Marguerites vagn. Jag kände icke igen den, jag anade den.
Just då hon skulle vika om hörnet vid Champs-Élysées, lät hon vagnen stanna, och en lång ung herre skilde sig från den grupp i vilken han stod för att gå fram till henne.
De samtalade några ögonblick; den unge mannen återvände till sina vänner, vagnen satte sig åter i gång, och jag som närmat mig gruppen, jag kände i den, som talat med Marguerite, igen greve de G…, vars porträtt jag sett, och som Prudence förklarat vara den, vilken Marguerite hade att tacka för sin ställning.
Det var honom, hon givit portförbud kvällen förut: jag förmodade, att hon låtit vagnen hålla för att ge honom en förklaring över denna åtgärd, och jag hoppades, att hon på samma gång hittat på någon ny förevändning att icke taga emot honom följande natt.
