Hur återstoden av dagen förflöt, vet jag icke; jag gick, jag rökte, jag pratade, men vad jag sade, vem jag råkade, det har jag icke något minne av.
Allt vad jag kommer ihåg är, att jag gick hem till mig på aftonen, att jag tillbragte tre timmar vid min toalett, och att jag hundra gånger om såg på min pendyl och mitt fickur, vilka olyckligtvis gingo lika.
När klockan slog halv elva, sade jag mig, att det var tid att gå.
Jag bodde då på rue de Provence; jag följde rue de Mont-Blanc, gick över bulevarden, vek in på rue Louis-le Grand, rue de Port-Mahon och kom in på rue d'Antin. Jag såg upp till Marguerites fönster.
Det lyste.
Jag ringde på och frågade portvakten, om fröken Gautier var hemma.
Han svarade, att hon aldrig kom hem förrän elva eller en kvart över elva.
Jag såg på min klocka.
Jag trodde mig ha gått helt långsamt, och då hade jag endast behövt fem minuter från rue de Provence till rue d'Antin.
Då började jag gå fram och tillbaka på den folktomma gatan utan bodar.
Efter en halvtimme kom Marguerite. Hon steg ur sin kupé och såg sig omkring, som om hon sökt någon.
Vagnen for långsamt bort, ty stallet var icke i huset. Just då Marguerite skulle ringa, steg jag fram och sade:
— God afton.
— Ah, är det ni? sade hon i en ton, som just icke uttryckte någon glädje över att se mig.
— Ni tillät mig ju att komma på besök i afton!
— Det är sant — det hade jag glömt.
Dessa ord kullstörtade alla mina förhoppningar.
