Emellertid började jag bli van vid hennes sätt och gick icke min väg, som jag sannolikt skulle gjort förr i tiden.
Vi gingo in.
Nanine hade öppnat dörren på förhand.
— Har Prudence kommit hem? frågade Marguerite.
— Nej, fröken.
— Säg till, att hon tittar upp, så fort hon kommer. Men släck först lampan i salongen, och om någon kommer, så säg, att jag icke är hemma än och icke skall komma hem.
Hennes sätt förrådde tydligt, att hon var upptagen av andra tankar och kanske kände sig störd av mitt olägliga besök. Jag visste icke vad jag skulle göra för min, eller vad jag skulle säga. Marguerite styrde kosan till sin sängkammare; jag stannade där jag var.
— Kom, sade hon.
Hon tog av sig hatten och sammetskappan och kastade dem på sängen, därpå sjönk hon ner i en stor länstol framför brasan, som hon lät tända till ända in på sommaren, och sade, lekande med sin urkedja:
— Nå, vad har ni för nytt att berätta mig?
— Ingenting, om icke att jag gjort orätt i att komma hit i afton.
— Varför det?
— Därför att ni ser förtretad ut och jag troligen tråkar ut er.
— Ni tråkar icke ut mig, men jag är sjuk, jag har mått illa hela dagen, jag har icke sovit, och jag har en förfärlig huvudvärk.
— Vill ni att jag skall gå, så att ni får lägga er?
— Å, ni kan stanna — om jag vill lägga mig, kan jag göra det, fast ni är här.
I detsamma ringde det.