så gjorde Marguerite mig en massa frågor om er; hon frågade, vem ni var, vad ni gjorde, vilka älskarinnor ni hade haft, med ett ord, allt vad man kunde fråga om en person av er ålder. Jag talade om för henne allt, vad jag visste, i det jag tillade, att ni var en ovanligt hygglig ung man.
— Tack skall ni ha! Men säg mig nu; vad det var för uppdrag hon gett er i går!
— Icke något alls; det var för att bli av med greven, efter vad hon sade. Men i dag har hon bett mig uträtta ett ärende, och det är för att lämna henne svaret, som jag nu kommer hit.
I detsamma kom Marguerite ut ur sitt toalettrum, kokett utstyrd i sin med gula bandrosor prydda nattmössa.
Hon var förtjusande på det viset.
Hon hade stuckit in de bara fötterna i ett par sidentofflor och höll på att spetsa sina naglar.
— Nå, sade hon vid åsynen av Prudence, har ni träffat hertigen?
— Ja visst!
— Och vad sade han?
— Han gav mig.
— Hur mycket?
— Sex tusen.
— Har ni dem?
— Ja.
— Såg han förargad ut?
— Nej.
— Stackars gubbe!
Detta ”stackars gubbe!” sades i en ton, som är omöjligt att återge. Marguerite tog de sex tusenfrancessedlarna.
— Det var hög tid, sade hon. Behöver ni pengar, kära Prudence?
— Ni vet, mitt barn, att det om två dagar är den femtonde — om ni kunde låna mig tre eller fyra hundra francs, så gjorde ni mig en tjänst.
