Klostren ha icke nog höga murar, mödrarna icke nog starka lås, religionen icke nog stränga fordringar för att innesluta alla dessa förtjusande fåglar i den bur, över vilken man icke ens gör sig besvär att strö några blommor. Hur böra de också icke längta efter denna värld, som man döljer för dem, hur frestande böra de icke tro den vara, hur ivrigt böra de icke lyssna till den första stämma, som genom gallren berättar dess hemligheter för dem, och välsigna den hand, som först lyfter en flik av den mystiska slöjan.
Men att bli verkligen älskad av en kurtisan, det är en långt svårare seger. Hos dem har kroppen fördärvat själen, sinnena förtärt hjärtat och utsvävningarna förhärdat känslorna. De ord, man säger dem, kunna de utantill förut, de medel, man använder, känna de till, och själva den kärlek de ingiva ha de sålt många gånger. De älska som yrke och icke av oemotståndlig dragningskraft. Deras beräkningar äro en säkrare skyddsvakt för dem än modern och klostret för en ung flicka. Också ha de hittat på benämningen kapris för den gratiskärlek, som de då och då tillåta sig som ett slags vila, ursäkt eller tröst. Häri likna de dessa ockrare, som suga ut tusentals individer, och som tro sig försona allt, genom att en dag låna tjugu francs åt en fattig stackare, som håller på att svälta ihjäl, utan att fordra ränta eller begära kvitto av honom.
Dessutom, när Gud beskär en kurtisan att älska, blir denna kärlek, som först tyckes ett bevis på förlåtelse, nästan alltid ett straff för henne. Det finns ingen absolution utan penitens. När en varelse, som har hela sitt förflutna att förebrå sig, plötsligt känner sig gripen av en djup, uppriktig, oemotståndlig kärlek, som hon aldrig trott sig i stånd till, när hon förstått denna kärlek, får den sålunda älskade mannen ett oerhört välde över henne.
