överlämnade hon sig motståndslöst åt den virvel, som uppslukade henne. Vilken ungdom!… och hur väl man förstår Ninon de Lenclos' ord, då hon, kommen till höjdpunkten av sin fabelaktiga lycka, väninna till prinsen av Condé och fru de Maintenon, med en djup, beklagande suck sade: — Om man föreslagit mig ett dylikt liv, skulle jag dött av förskräckelse och smärta!
Då operan var slut, lämnade den sköna damen sin plats, ehuru representationen ännu knappt var halvliden. Man väntade Bouffé, Déjazet och Palais-Royals farsörer, utan att räkna baletten, där Carflotta skulle dansa, lätt och tjusande, i sin första poetiska fägring… Hon ville icke avvakta vådevillen; hon ville genast fara hem, medan så många människor ännu roade sig i tre timmar vid musikens toner i den festligt upplysta salongen!
Jag såg henne lämna sin loge och själv svepa in sig i sin hermelinsfodrade kappa. Den unge mannen, som fört henne dit, tycktes förargad, och som han icke längre kunde skryta med sin följeslagerska, brydde han sig icke om, huruvida hon frös. Jag minns till och med, att jag hjälpte henne draga kappan över den bländvita axeln, och hon såg på mig, utan att känna igen mig, med ett flyktigt, smärtsamt leende, som hon överflyttade på den unge mannen, vilken höll på att betala ouvreusen och ha henne att växla ett femfrancsstycke. — Behåll alltsammans, min fru, sade hon till ouvreusen med en vänlig böjning på huvudet. Jag såg henne gå utför den stora trappan, med den vita klänningen avstickande mot hennes röda kappa och spetsduken kastad över huvudet och fäst under hakan. Den avundsjuka spetsen föll ner över hennes ögon, men vad gjorde det? Hon hade spelat sin roll, hennes dagsverke var slut, och hon tänkte icke mera på att vara vacker… Den kvällen fick den unge mannen säkert icke följa henne längre än till porten.
