fattig för att älska er så, som ni vill. Låt oss därför båda glömma, ni ett namn, som bör vara er i det närmaste likgiltigt, jag en lycka, som blivit omöjlig för mig.
Jag skickar tillbaka er nyckel, som jag aldrig begagnat mig av, och som kan komma er till nytta, ifall ni ofta blir sjuk på samma sätt som i går.”
Du ser, att jag icke förmådde sluta mitt brev utan en ironisk försmädlig anspelning, vilket bevisade, hur kär jag ännu var.
Jag läste och läste om brevet tio gånger, och tanken, att det skulle göra Marguerite ledsen, lugnade mig en smula. Jag försökte förhärda mig i de känslor, som det gav sken av att uttrycka, och då vid åttatiden min betjänt kom in, gav jag honom det, för att han genast skulle bära det till sin adress.
— Skall jag vänta på svar? frågade Joseph (min betjänt hette Joseph som alla betjänter).
— Ifall man frågar, om det skall vara svar, säger du att du inte vet det, och väntar.
Jag hakade mig fast vid denna förhoppning, att hon skulle svara mig.
Så eländigt svaga vi äro!
Under hela tiden, som min betjänt var borta, befann jag mig i ett ytterligt sinnesuppror. Än påminde jag mig hur Marguerite hängett sig åt mig, och frågade mig själv, med vilken rätt jag skrev ett oförskämt brev till henne, då hon skulle svara mig, att det icke var herr de G…, som bedrog mig, utan jag, som bedrog herr de G…, ett resonemang som tillåter en mängd kvinnor att ha flera älskare. Än erinrade jag mig hennes löften och sökte intala mig själv, att mitt brev varit alldeles för beskedligt, och att det icke fanns ord nog starka för att brännmärka en kvinna, som gycklade med en kärlek så uppriktig som min. Sedan sade jag mig, att jag skulle gjort bättre i att icke skriva, utan att jag i stället borde gått till henne under dagens
