Sida:Kameliadamen 1921.djvu/146

Den här sidan har korrekturlästs

— Skall jag öppna? frågade Joseph.

— Ja, öppna, svarade jag, undrande vem som skulle komma så dags och icke vågande tro på att det var Marguerite.

— Herrn, sade Joseph, i det han kom tillbaka, det är två fruntimmer.

— Det är vi, Armand, ropade en röst, som jag kände igen för att vara Prudences.

Jag skyndade ut ur sängkammaren.

Prudence stod och skärskådade de fåtaliga kuriositeterna i min salong; Marguerite satt i soffan, försjunken i tankar.

När jag kom in, gick jag fram till henne, föll på knä, fattade båda hennes händer och sade helt upprörd: — Förlåt!

Hon kysste mig på pannan, sägande:

— Det är redan tredje gången, jag förlåter er.

— Jag ämnade resa i morgon.

— På vad sätt kan mitt besök väl rubba ert beslut? Jag kommer icke för att hindra er från att lämna Paris. Jag kommer, därför att jag icke under dagen haft tid att svara er, och därför att jag icke ville låta er tro, att jag var ond på er. Prudence ville icke ens, att jag skulle gå hit — hon sade, att jag kanske skulle störa er.

— Ni störa mig, ni, Marguerite! Hur då?

— Å, ni kunde ju haft ett fruntimmer hos er, svarade Prudence, och det skulle inte varit trevligt för henne att se två till komma.

Under denna Prudences anmärkning betraktade mig Marguerite uppmärksamt.

— Kära Prudence, svarade jag, ni vet inte, vad ni säger.

— Den är mycket nätt, er våning, inföll Prudence; får man titta på sängkammaren?

— Var så god!

Prudence gick in i sängkammaren, mindre för att