se på den än för att gottgöra den dumhet, hon sagt, och lämna oss ensamma, Marguerite och mig.
— Varför har ni tagit Prudence med er? frågade jag då.
— Därför att hon var med mig på teatern, och jag ville ha någon, som följde mig hem härifrån.
— Fanns då inte jag att tillgå?
— Jo, men utom det att jag icke ville besvära er, var jag alldeles säker på, att då vi kommo till min port, skulle ni be att få följa med mig upp, och då jag inte kunde bevilja er det, ville jag inte, att ni skulle avlägsna er med rättighet att förebrå mig ett avslag.
— Och varför kunde ni icke taga emot mig?
— Därför att jag är mycket övervakad, och den minsta misstanke skulle kunna göra mig den största skada.
— Är det verkligen det enda skälet?
— Om det funnes ett annat, skulle jag säga er det; vi ha kommit därhän att inte längre ha några hemligheter för varandra.
— Hör på, Marguerite, jag vill inte göra några omvägar för att komma till, vad jag har att säga er. Öppet och ärligt, älskar ni mig en smula?.
— Mycket.
— Varför har ni då bedragit mig?
— Min vän, om jag vore fru hertiginnan den eller den, om jag hade två hundra tusen francs i ränta, om jag vore er älskarinna och hade en annan älskare än er, då skulle ni ha rätt att fråga mig varför jag bedrar er. Men nu är jag bara mamsell Marguerite Gautier, jag har fyrtio tusen francs skuld, inte ett öres förmögenhet och ger ut hundra tusen francs om året — alltså blir er fråga fåfäng och mitt svar onödigt.
— Det är sant, sade jag och lät mitt huvud sjunka ned i Marguerites knä, men jag älskar er som en galning.
