Sida:Kameliadamen 1921.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs

dana kvinnor som jag umgås, ha intresse av att rannsaka deras minsta ord, att draga slutsatser av deras obetydligaste handlingar. Vi ha, som helt naturligt är, inga vänner. Vi ha egoistiska älskare, som förslösa sin förmögenhet, icke för vår skull, som de säga, utan för sin egen fåfänga.

För dessa människor måste vi vara glada, när de äro upprymda, friska, när de vilja supera, skeptiska liksom de äro det. Det är oss förbjudet att ha ett hjärta vid straff av att bli utvisslade och förstöra vår ställning.

Vi tillhöra inte oss själva. Vi äro inte levande varelser, utan ting. Vi äro de första i deras fåfänga, de sista i deras aktning. Vi ha väninnor, men det är väninnor sådana som Prudence, för detta kurtisaner, vilka ännu ha slösaktiga böjelser, som deras ålder inte tillåter dem att tillfredsställa. Då bli de våra väninnor eller snarare våra bordskamrater. Deras vänskap går ända till slaveri, men aldrig till oegennytta. Aldrig ge de oss andra råd än dem som kunna inbringa något. Det gör dem detsamma, om vi ha tio älskare till, bara de kunna förtjäna ett par klänningar eller ett armband därpå, och de då och då kunna få åka i vår vagn och gå på teatern i vår loge. De få våra gårdagsbuketter och låna våra kaschmirschalar. De göra oss aldrig en tjänst, hur liten som helst, utan att låta betala sig dubbelt mot vad den är värd. Du såg själv häromaftonen, då Prudence kom med sex tusen francs åt mig, som jag bett henne begära för min räkning av hertigen, att hon lånade femhundra francs, som hon aldrig kommer att betala igen eller att betala i hattar, som aldrig skola komma ur sina kartonger.

Vi kunna således icke hoppas eller snarare jag kunde inte hoppas någon annan lycka än den att, nedstämd som jag är ibland, sjuk som jag alltid är, finna en man nog överlägsen för att icke avfordra mig räkenskap för mitt liv och för att vara