— Han ber om förlåtelse.
— Mycket riktigt.
— Och ni förlåter?
— Jag måste väl, men han vill ännu något mera.
— Vad vill han då?
— Han vill komma och supera med oss.
— Och ni går in därpå?
— Vad tycker ni?
— Jag tycker, att ni äro två barn, som inte ha något förstånd varken den ena eller den andra. Men jag tycker också, att jag är fasligt hungrig, och att ju förr ni samtycker, desto förr få vi äta.
— Kom då, sade Marguerite, vi få nog rum alla tre i min vagn. Se här, tillade hon, vändande sig till mig, Nanine sover förmodligen, ni får öppna porten, tag min nyckel och försök att icke tappa bort den igen.
Jag höll på att kväva Marguerite med mina kyssar.
Joseph inträdde i detsamma.
— Herrn, sade han med självbelåten uppsyn, kappsäckarna äro packade.
— Helt och hållet?
— Ja, herrn.
— Nå, packa då upp igen. — jag reser inte.
16.
Jag skulle kunnat, sade Armand, i några få ord berätta dig början av vår förbindelse, men jag ville du själv skulle se, genom vilka händelser och genom vilken gradvis skeende utveckling vi kommo därhän, jag att samtycka till allt vad Marguerite ville, Marguerite till att icke kunna leva utan mig.
Det var dagen efter den kväll, hon kommit och uppsökt mig, som jag skickade till henne ”Manon Lescaut”.
