beredde mig tolv tusen i ränta och gav mig anseende för att vara en god son. För övrigt inte ett öres skuld.
Sådan var min ställning, då jag gjorde Marguerites bekantskap.
Du förstår, att mina levnadskostnader ökades mot min vilja. Marguerite var av ett mycket ombytligt lynne och tillhörde dessa kvinnor, vilka aldrig betraktat de tusentals förströelser, varav deras tillvaro utgöres, som en allvarlig utgift. Därav följde, att då hon ville vara tillsammans med mig så mycket som möjligt, skrev hon till mig på morgonen, att hon ville äta middag med mig, men icke hemma hos henne, utan på någon restaurang, antingen i eller utom Paris. Jag hämtade henne, vi åto middag, vi gingo på teatern, vi superade ofta, och på kvällen hade jag gett ut fyra eller fem louisdorer, vilket gjorde två tusen fem hundra eller tre tusen francs i månaden, vilket inskränkte mitt år till tre och en halv månad och försatte mig i nödvändigheten att antingen göra skuld eller också lämna Marguerite.
Men jag gick hellre in på allt, än denna sista möjlighet.
Förlåt att jag tröttar dig med alla dessa enskildheter, men du skall se, att de voro orsaken till de händelser, som sedan följde. Vad jag berättar är en sann och enkel historia, och jag låter den behålla alla sina okonstlade detaljer och hela enkelheten av sin utveckling.
Jag insåg alltså, att eftersom ingenting i världen skulle kunna inverka på mig att glömma min älskarinna, måste jag finna på en utväg att bestrida de utgifter hon kom mig att göra. Dessutom uppfyllde denna kärlek mig till den grad, att alla ögonblick, jag tillbragte skild från Marguerite, voro långa som år, och att jag kände ett behov av att förbränna dessa ögonblick vid elden av något slags
