truten. Marguerite steg upp och talade sakta med henne.
Då Nanine gått, satte sig Marguerite åter bredvid mig och sade, i det hon fattade min hand:
— Varför har du bedragit mig? Du har varit hos Prudence.
— Vem har sagt dig det?
— Nanine.
— Och hur vet hon det?
— Hon har följt efter dig.
— Hade du då sagt åt henne att göra det?
— Ja. Jag gissade, att det måste vara något mycket viktigt skäl, som förmådde dig att så där ett tu tre fara till Paris, du som inte varit ifrån mig på fyra månader. Jag var rädd att det hänt dig någon olycka, eller att du kanske skulle gå och besöka någon annan kvinna.
— Barn!
— Jag är lugn nu, jag vet, vad du har gjort, men jag vet ännu inte, vad man sagt dig.
Jag visade Marguerite breven från min far.
— Det är inte det, jag frågar efter — vad jag skulle vilja veta, det är, varför du gått upp till Prudence.
— För att träffa henne.
— Du narras min vän.
— Nå väl, jag gick till henne för att fråga, om hästen mådde bättre, och om hon inte längre behövde din schal och dina juveler.
Marguerite rodnade, men svarade icke.
— Och, fortsatte jag, jag har fått veta det bruk, som du gjort av hästarna, schalarna och diamanterna.
— Och du är ond på mig därför?
— Jag är ond på dig, för att du inte kommit på tanken att be mig om vad du behövde.
— I ett sådant förhållande som vårt måste kvinnan, om hon har en smula känsla av sin värdighet,
