Sida:Kameliadamen 1921.djvu/183

Den här sidan har korrekturlästs

som min far gav mig, och vad som än hände, var den nog för mig att leva av.

Jag sade icke åt Marguerite, vad jag beslutat, övertygad om, att hon skulle säga nej till denna donation.

Denna årsränta utgick av en inteckning på sextio tusen francs i ett hus, som jag icke en gång hade sett. Allt vad jag visste var, att varje kvartal min fars notarie, en gammal vän till vår familj, lämnade mig sjuhundrafemtio francs mot mitt kvitto.

Samma dag Marguerite och jag foro till Paris för att hyra våning, gick jag upp till notarien och frågade honom, hur jag skulle bära mig åt för att överflytta denna ränta på annan person.

Den hedersmannen trodde mig vara ruinerad och frågade mig efter anledningen till detta beslut. Och som jag ändå förr eller senare måste säga honom, till vems förmån jag gjorde denna donation, föredrog jag att genast säga honom sanningen.

Han gjorde ingen av de invändningar, vartill hans ställning som notarie och vän berättigade honom, utan försäkrade mig, att han åtog sig att ordna allt på bästa sätt.

Jag anbefallde honom naturligtvis den största tystlåtenhet gent emot min far och gick tillbaka till Marguerite, som väntade mig hos Julie Duprat, där hon föredragit att taga in, hellre än att höra på Prudences moralkakor.

Vi gåvo oss ut på spaning efter rum. Alla, som vi sågo på, fann Marguerite för dyra och jag för enkla. Emellertid slutade vi med att bli eniga, och vi hyrde i ett av Paris stillsammaste kvarter en liten paviljong, som låg skild från huvudbyggnaden.

Bakom denna lilla paviljong utbredde sig en förtjusande trädgård, som hörde till den, omgiven av murar nog höga för att skilja oss från våra grannar och nog låga för att icke stänga utsikten.