Jag skickade Joseph för att säga åt min far, att jag skulle komma.
Två timmar senare var jag också på rue de Provence.
20.
Min far satt i nattrock i min salong och skrev. Av den blick, varmed han såg upp på mig, när jag kom in, förstod jag genast, att det skulle bli frågan om allvarliga saker.
Jag skyndade likväl emot honom, som om jag ingenting läst i hans ansikte, och omfamnade honom.
— När kom ni, min far?
— I går afton.
— Ni har väl tagit in hos mig som vanligt?
— Ja.
— Jag är ledsen, att jag inte var hemma för att taga emot er.
Jag väntade, att dessa ord skulle framkalla den moralpredikan, som min fars stränga ansikte utlovade; men han svarade icke, utan förseglade brevet, som han skrivit, och lämnade det åt Joseph, för att han skulle kasta det i postlådan.
När vi blivit ensamma, steg min far upp och sade, lutande sig mot kaminen:
— Min käre. Armand, vi ha allvarliga saker att tala om.
— Jag hör er, min far.
— Du lovar att vara uppriktig?
— Det plägar jag.
— Är det sant, att du lever tillsammans med en kvinna vid namn Marguerite Gautier?
— Ja.
— Vet du vad denna kvinna har varit?
— Ja.
— Det är för hennes skull du glömt att komma hem i år till din syster och mig?
