för vilkens skull ni varit nära att stöta er med er far och förspilla hans tillgivenhet, skall ni säga, att jag gjorde rätt i att komma och uppsöka er, och ni skall välsigna mig.
— Seså, du reser ju, inte sant, Armand?
Jag kände, att min far hade rätt beträffande alla andra kvinnor, men jag var övertygad om, att han icke hade rätt beträffande Marguerite. Men den ton, varmed han sade de sista orden, var så mild och bedjande, att jag icke vågade svara honom.
— Nåväl? frågade han med upprörd stämma.
— Nåväl, min far, jag kan ingenting lova er, sade jag slutligen; vad ni begär av mig överstiger mina krafter. Tro mig, fortfor jag, då jag såg honom göra en rörelse av otålighet, ni överdriver följderna av detta förhållande. Marguerite är inte den, ni tror. Långt ifrån att locka mig in på dåliga vägar är denna kärlek tvärt om i stånd att utveckla de bästa känslor hos mig. En sann kärlek gör en alltid bättre, vem än hon må vara, som inger den. Om ni kände Marguerite, skulle ni förstå, att jag inte blottställer mig för något. Hon är ädel som de ädlaste kvinnor. Lika mycken snikenhet som det finns hos andra, lika mycken oegennytta besitter hon.
— Vilket inte hindrar henne från att taga emot hela er förmögenhet, ty de sextio tusen francs, ni fått efter er mor, och som ni skänker henne, äro — kom väl ihåg, vad jag säger — er enda förmögenhet.
Min far hade troligen gömt denna sluttirad och denna hotelse för att ge mig nådestöten.
Jag var starkare mot hans hotelser än mot hans böner.
— Vem har sagt er, att jag skulle överlåta denna summa på henne? återtog jag.
— Min notarie. Skulle en hederlig karl väl kun-
