att dö. Hon visste vad som väntade henne, om hon tillfrisknade, och att hon då på nytt måste till sina färglösa läppar föra den nöjets bägare, vars drägg hon i förtid smakat. Hon dog alltså i tysthet, undangömd i döden mera än vad hon synats under livet, och efter så mycken lyx och så många skandaler hade hon den goda smaken att vilja bli begraven i daggryningen, på någon enslig, dold plats, utan buller och bång, alldeles som en ärbar familjemor, vilken där borta på kyrkogården går för att återförena sig med sin man, sin far, sin mor, sina barn, med allt vad hon älskat.
Mot hennes vilja inträffade likväl, att hennes död väckte ett visst uppseende. Man talade därom i tre dagar, och det är mycket i denna de omättliga lidelsernas och oupphörliga festernas stad. Efter tre dagar öppnades den tillslutna dörren till hennes våning. De höga fönstren, som vette åt bulevarden, mitt emot Madeleinekyrkan, släppte åter in luft och sol i de rum, där hon slocknat. Det föreföll, som om hon snart skulle visa sig där på nytt. Ingen liklukt dröjde länge kvar i dessa mjuka gardiner, dessa långa draperier med deras klädsamma färgskiftningar, dessa blomsterströdda gobelängmattor, som hennes lilla fot hade vidrört.
Varje möbel i den yppiga våningen stod ännu på samma plats; sängen, i vilken hon dött, var knappt nedsjunken. En taburett vid huvudgärden bevarade ännu märket efter knäna på den man, som tillslutit hennes ögon. Den antika klockan, som förkunnat timslagen för madame de Pompadour och madame Dubarry, slog ännu liksom förr; silverkandelabrarna voro fullsatta med ljus till det sista aftonsamkvämet; i blomsterskålarna kämpade månadsrosor och ljung i sin ordning mot döden. De dogo av brist på en smula vatten… deras härskarinna hade dött av brist på en smula lycka och hopp.
