nat göra en sådan sak utan att underrätta mig? Nåväl, det är för att hindra er från att ruinera er för en slinka, som jag kommit till Paris. Er mor lämnade er vid sin död medel till ett hederligt uppehälle, men icke avsedda för att slösas bort på edra älskarinnor.
— Jag svär er, min far, att Marguerite är okunnig om denna donation.
— Och varför har ni då gjort den?
— Därför att Marguerite, denna kvinna som ni smädar, och som ni vill, att jag skall övergiva, uppoffrar allt vad hon äger för att leva tillsammans med mig.
— Och ni tar emot denna uppoffring? Vad är ni då för en man, min herre, som kan tillåta en fröken Marguerite att uppoffra något för er? Seså, låt det nu vara nog. Ni skall lämna denna kvinna. Nyss bad jag er därom, nu befaller jag er det; jag vill inte veta av sådana gemenheter i min familj. Packa edra kappsäckar, och bered er att följa mig.
— Förlåt mig, min far, sade jag, men jag kommer inte att resa.
— Därför att?
— Därför att jag hunnit den ålder, då man inte längre lyder en befallning.
Min far bleknade vid detta svar.
— Det är bra, min herre, återtog han; jag vet nu, vad jag har att göra.
Han ringde.
Joseph kom in.
— Låt föra mina kappsäckar till hotell de Paris, sade han till betjänten. Därpå gick han in i sängkammaren och fullbordade sin toalett.
När han visade sig igen, gick jag emot honom.
— Ni lovar mig ju, min far, sade jag, att inte göra något, som kan förorsaka Marguerite smärta?
