Min far stannade, såg på mig föraktfullt och nöjde sig med att svara:
— Ni är tokig, tror jag.
Varpå han gick och häftigt slog igen dörren efter sig.
Jag gick ner, jag också, tog en droska och for till Bougival.
Marguerite satt vid fönstret och väntade på mig.
21.
— Äntligen! utbrast hon och kastade sig om min hals. Där är du! Vad du är blek!
Då berättade jag henne samtalet med min far.
— Ack, min Gud! Jag anade det, sade hon. När Joseph kom och anmälde din fars ankomst, spratt jag till som vid underrättelsen om en olycka. Stackars vän! Och det är jag, som är skulden till alla dessa ledsamheter. Kanske skulle det vara bättre att lämna mig än att stöta dig med din far. Men jag har ju inte gjort honom något. Vi leva ju så tyst och stilla, och vi skola leva ändå stillsammare. Han vet ju, att du måste ha en älskarinna, och han borde vara glad över, att det är jag, eftersom jag älskar dig och inte eftersträvar mera än vad din ställning tillåter dig. Har du sagt honom, hur vi gjort upp framtiden?
— Ja, och det är vad som mest uppretat honom, ty han såg i detta beslut ett bevis på vår ömsesidiga kärlek.
— Vad är då att göra?
— Hålla ihop, käraste Marguerite, och låta ovädret gå över.
— Men skall det väl gå över?
— Det måste det.
— Men din far skall icke nöja sig därmed.
— Vad vill du, han skall göra?
