Sida:Kameliadamen 1921.djvu/193

Den här sidan har korrekturlästs

Jag gick hem till mig, i hopp att han kanske gått dit. Ingen hade synts till. Jag gick till min notarie. Ingen!

Jag återvände till hotellet och väntade där ända till klockan sex. Herr Duval kom icke tillbaka.

Jag for tillbaka till Bougival.

Jag fann Marguerite, icke längre väntande mig som i går, utan sittande framför brasan, som den framskridna årstiden redan gjorde nödvändig.

Hon var så fördjupad i sina tankar, att jag kom ända fram till hennes länstol, utan att hon hörde mig eller vände sig om. När jag tryckte mina läppar mot hennes panna, spratt hon till, som om hon plötsligt blivit väckt ur sömnen.

— Du skrämde mig, sade hon. Och din far?

— Jag har inte träffat honom. Jag vet inte, vad det skall betyda. Jag fann honom varken hemma hos sig eller på något av de ställen, där jag kunde antaga, att han skulle vara.

— Då blir det att börja om i morgon.

— Jag har stor lust att vänta, tills han skickar efter mig. Jag tror mig ha gjort allt, vad jag borde göra.

— Nej, min vän, det är alls inte tillräckligt, du måste återvända till din far, framför allt i morgon.

— Varför just i morgon hellre än någon annan dag?

— Därför, svarade Marguerite, som jag tyckte rodnade lätt vid denna fråga, därför att det skall komma din enträgenhet att se ännu större ut, och vi då fortare skola få förlåtelse.

Under hela återstoden av dagen var Marguerite tankspridd och nedstämd. Jag var tvungen att två gånger upprepa, vad jag sade, för att få något svar. Hon skyllde sin tankspriddhet på de farhågor, som de båda senaste dagarnas händelser ingåvo henne för framtiden.