Jag tillbragte natten med att lugna henne, och hon hade mig att fara morgonen därpå med en orolig enträgenhet, som jag icke kunde förklara.
Liksom dagen förut hade min far redan gått ut, men han hade lämnat åt mig följande brev:
”Om ni kommer tillbaka och söker mig i dag, så vänta på mig till klockan fyra; om jag icke är hemma vid den tiden, så kom igen och ät middag med mig i morgon — jag måste tala med er.”
Jag väntade till den utsatta tiden. Min far visade sig icke. Jag for hem.
Dagen förut hade jag funnit Marguerite nedstämd, denna dag fann jag henne feberaktig och upprörd. Då hon såg mig inträda, kastade hon sig om min hals, men hon grät länge i mina armar.
Jag frågade henne angående denna plötsliga bedrövelse, vars tilltagande skrämde mig. Hon gav mig intet verkligt skäl, utan förebar allt vad en kvinna kan förebära, när hon icke vill säga sanningen.
När hon lugnat sig en smula, berättade jag henne resultatet av min färd; jag visade henne min fars brev, i det jag anmärkte, att det tycktes båda gott för oss.
Vid åsynen av brevet och vid min anmärkning fördubblades hennes tårar till den grad, att jag ropade på Nanine, och att vi av fruktan för en nervattack förde den arma flickan till sängs; hon grät alltjämt utan att säga ett ord, hon höll blott fast mina händer och kysste dem oupphörligt.
Jag frågade Nanine, om hennes matmor under min frånvaro fått något brev eller besök, som kunde förklara det tillstånd, vari jag fann henne, men Nanine svarade, att ingen varit där, och att ingenting blivit ditskickat.
Emellertid måste redan dagen förut något ha tilldragit sig, som var så mycket mer oroväckande, som Marguerite dolde det för mig.
