— Vi träffas i afton, sade jag till Marguerite vid avskedet.
Hon svarade icke.
En gång förut hade hon icke svarat på samma ord, och då hade, som du minnes, greve de G… tillbragt natten hos henne; men det låg så långt tillbaka i tiden, att det tycktes utplånat ur mitt minne, och om jag fruktade något, så var det sannerligen icke längre, att Marguerite skulle bedraga mig.
Då jag kom till Paris, skyndade jag till Prudence för att be henne fara och hälsa på Marguerite, i hopp att dennas livlighet och munterhet skulle förströ henne.
Jag gick in utan att låta anmäla mig och fann Prudence vid hennes toalett.
— Å! sade hon med orolig min. Är Marguerite med er?
— Nej.
— Hur mår hon?
— Hon är dålig.
— Ämnar hon inte komma?
— Skulle hon komma då?
Fru Duvernoy rodnade och svarade med en viss förlägenhet:
— Jag menade: Eftersom ni kommer till Paris, skall hon inte komma och hämta er?
— Nej.
Jag såg på Prudence; hon slog ned ögonen, och i hennes ansikte trodde jag mig läsa fruktan för, att mitt besök skulle bli långvarigt.
— Jag kom tvärt om för att be er, bästa Prudence, att om ni inte hade något att göra, fara ut till Marguerite i afton för att hålla henne sällskap och stanna kvar över natten. Jag har aldrig sett henne sådan som i dag, och jag darrar för att hon skall bli sjuk.
— Jag äter middag ute i staden, svarade Pru-
