Sida:Kameliadamen 1921.djvu/205

Den här sidan har korrekturlästs

Jag lyssnade vid dörren, försökande att uppfånga ett ljud, en rörelse.

Ingenting. Landets tystnad tycktes råda även här.

Jag öppnade dörren och steg in.

Alla gardiner voro hermetiskt tillslutna.

Jag drog undan dem i matsalen och styrde mina steg till sängkammaren, vars dörr jag sköt upp.

Jag rusade till fönstret och drog hastigt i gardinsnöret.

Gardinerna gledo åtskils; en svag dager trängde in, och jag sprang fram till sängen.

Ingen.

Det var så man kunde bli tokig!

Jag gick in i toalettrummet, öppnade fönstret och ropade flera gånger på Prudencce.

Fru Duvernoys fönster förblev stängt.

Då gick jag ner till portvakten, som jag frågade, om fröken Gautier hade varit hemma hos sig under dagens lopp.

— Ja, svarade han, tillsammans med fru Duvernoy.

— Lämnade hon inte något bud åt mig?

— Nej.

— Vet ni, vad de gjorde sedan?

— De stego upp i en vagn.

— Vad för slags vagn?

— En herrskapskupé.

Vad ville allt detta säga?

Jag ringde på porten näst intill.

— Vem söker herrn? frågade portvakten efter att ha öppnat åt mig.

— Fru Duvernoy.

— Hon har inte kommit hem än.

— Är ni säker på det?

— Ja visst; här är ett brev, som lämnades hit åt henne i går afton, och som jag ännu icke kunnat ge henne.