Sida:Kameliadamen 1921.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs

Och portvakten visade mig ett brev, som jag mekaniskt kastade en blick på.

Jag kände igen Marguerites stil och tog brevet.

Utanskriften var avfattad på följande sätt:

”Till fru Duvernoy, att överlämna åt herr Duval.”

— Detta brev är till mig, sade jag till portvakten och visade honom adressen.

— Är ni herr Duval? svarade han.

— Ja.

— Å, ja visst, jag känner igen herrn, ni brukade ofta komma till fru Duvernoy.

Väl ute på gatan, bröt jag sigillet.

Om åskan slagit ner för mina fötter, skulle jag icke blivit mera förfärad, än jag blev vid läsningen av detta brev.

”Då ni läser detta brev, Armand, är jag redan en annan mans älskarinna. Allt är således slut emellan oss.

Återvänd till er far, min vän, far hem till er syster, den unga, rena flickan, som är okunnig om allt vårt elände, och i vars närhet ni snart skall glömma allt, vad ni lidit genom denna fallna varelse, som kallas Marguerite Gautier, som ni värdigats älska ett ögonblick, och som har er att tacka för de enda lyckliga ögonblicken i sitt liv, som, hoppas hon, icke nu mera skall bli långvarigt.”

När jag läst det sista ordet, trodde jag, att jag skulle bli galen.

Ett ögonblick var jag verkligen rädd, att jag skulle falla omkull på gatan. Det skymde för mina ögon, och blodet bultade i tinningarna.

Slutligen sansade jag mig en smula och såg mig omkring, förvånad över att se livet fortfara utan att hejdas av min olycka.

Jag var icke stark nog att ensam bära det slag, som Marguerite tillfogat mig.

Då kom jag ihåg, att min far var i samma stad som jag, att jag på tio minuter skulle kunna