Sida:Kameliadamen 1921.djvu/207

Den här sidan har korrekturlästs

vara hos honom, och aft han skulle dela min smärta, vad än orsaken därtill månde vara.

Jag sprang som en galning, en tjuv, ända till hotell de Paris — nyckeln satt i låset till min fars rum. Jag gick in.

Han satt och läste.

Av den ringa förvåning, han visade, då han fick se mig, kunde man trott, att han väntade mig.

Jag kastade mig i hans armar utan att säga ett ord, jag gav honom Marguerites brev, och i det jag sjönk ned vid hans säng, grät jag heta tårar.



23.

När vardagslivet återtagit sitt vanliga lopp, kunde jag icke tro, att den dag, som bröt in, icke skulle bli lik dem, som föregått. Det var ögonblick, då jag föreställde mig, att en omständighet, som jag icke längre kom ihåg, förmått mig att tillbringa natten borta från Marguerite, men att, om jag återvände till Bougival, skulle jag finna henne där lika orolig, som jag varit, och att hon skulle fråga mig, vad som hållit mig borta från henne.

Då tillvaron koncentrerat sig i en vana sådan som detta kärleksförhållande, tycks det omöjligt, att denna vana kan brista, utan att på samma gång krossa alla livets övriga drivfjädrar.

Jag var därför litet emellanåt tvungen att läsa om Marguerites brev för att riktigt övertyga mig, att jag icke hade drömt.

Förlamad av det moraliska slaget, var min kropp ur stånd till en rörelse. Oron, nattens vandring, morgonens underrättelse hade uttömt mina krafter. Min far drog fördel av denna ytterliga maktlöshet för att avtvinga mig ett formligt löfte att resa med honom.

Jag lovade allt, vad han ville. Jag var oför-